Den här hittade jag i en gratishylla i fin gammal upplaga i serien Forumbiblioteket. Det var en trevlig första bekantskap med en författare jag i stort sett inte kände mer än till namnet.
Boken består av tjugofem noveller, om man nu kan kalla dem det. Kapitlen är små bilder eller episoder som hör ihop genom att alla förmedlas av samma anonyma berättare, en jägare på resa genom Orels oblast (som visst nuförtiden transkriberas Orjol). Det är lantliga scener med färgstarka figurer från feodalryssland: påhittiga byfånar, sturska köpmän, struntförnäma godsägare, hästhandlare, kuskar, kloka gummor och alla de livegna bönderna. Med något undantag finns ingen särdeles handling utan mera karaktärsteckning och när tillfället bjuder sig naturskildring.
Förhållanden mellan adelsmän och deras undersåtar är ett genomgående tema. Adelsmännen behandlar sina livegna i bästa fall som barn och annars som någon form av halvmänniskor. De livegna i sin tur är varken upproriska eller uppgivna, varken lata eller speciellt strävsamma, bara naturligt integrerade i samhällsformen. De reder sig. Det finns ett sentimentalt stråk genom skildringen av de sociala rollerna och där kan man inläsa en bild av systemet som i otakt med tiden, och perspektivet är oftast den lilla människans, men boken är fri från öppna fördömanden. Framför allt verkar den skriven av någon som älskar sitt Ryssland och dess folk. Både fattiga och rika skildras med häftigt medlidande och intresse för deras mänsklighet. Jag landar i mina associationer någonstans mellan Selma Lagerlöf och Albert Engström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar