När man letar fransk litteratur får man ta det man kommer över ibland och den här hittade jag i en bokbytarhylla i somras. Kanske inget jag hade valt själv, men voilà. Av Sartre har jag tidigare läst Äcklet (på svenska) men minns därav just ingenting.
Det här är en novellsamling med fem historier. Den inledande titelnovellen handlar om tre dödsdömda i en fängelsecell. Från dom till avrättning får man följa deras fysiska reaktioner och inre förvandling: några kissar på sig, någon annan biter ihop, men alla tre drabbas av den förestående dödens obegriplighet. Från hela människor urholkas de till blotta kroppar och försöker desperat hålla kvar i sin mänsklighet genom agg och irritation. Förhållandet till tingen upplöses och samtidigt med livet dunstar livets värde. En besynnerligt trivial knorr avslutar.
"La Chambre" handlar om en ung kvinna som trots föräldrarnas protester stannar kvar i äktenskapet med en man på väg allt djupare in i galenskap. Redan är han snurrig nog att kalla henne vid fel namn och inbilla sig hotad av flygande statyer i sitt mörka rum. Men hans sinnesrubbning tycks ge honom ett närmare förhållande till de döda föremålens värld och hustrun verkar i galenskapen se en möjlighet att transcendera konventionerna. Psykologin här verkar lite gammaldags, att definiera människan genom hennes neuroser.
"Érostrate" handlar om en man som ogillar människorna och är djupt missnöjd med att tvingas existera på deras villkor. Genom att utföra ett mordattentat ska han bli sin egen och på kuppen nå berömmelse. En klichéartad historia.
"Intimité" är till formen mer omväxlande än de övriga i det att den blandar första och tredje person i långa tankeströmmar. Den handlar om en kvinna med motstridiga känslor för sin man och hennes vännina som ogillar att de är tillsammans. Hon dumpar honom så men allt löser sig inte med det. Den verkliga kärnpunkten i den här novellen gick mig nog förbi.
"L'Enfance d'un chef" slutligen är hundra sidor lång och hade säkerligen kunnat presenteras ensam om den gavs lite luftigare sättning. Det är en koncentrerad bildningsroman som följer den unge Lucien från småbarn till äldre tonår. Han uppvisar tidigt en misstänksamhet mot sig själv och omvärlden: han blir övertygad att föräldrarna bara spelar roller och hans egen identitet finns inte heller; ingen finns. Hans kamp med existensen tar sig finare uttryck när han via en kamrat introduceras för Freud, i vars idéer om oidipus- och andra komplex finner trygghet; han tyr sig sedan till en cynisk surrealist som lär honom att kullkasta alla borgerliga normer. Men båda vägarna är återvändsgränder och han vågar aldrig vandra dem till slut. Teoriernas enkla förklaringar är attraktiva men bedrägliga – de söker fylla existensens intighet med en mening som inte finns. Lucien inser att människans lott är att vara ett intet på eget ansvar. Tyvärr leder honom sökandet vidare till fascismen. Där finner han en plats att förankra sin självbild: han är mer än ett svävande godtycke; han får sin plats i världen av det
knippe rättigheter och skyldigheter som definierar honom inför den
andre. Det vore väl en försvarbar slutsats även utan fascistiska förtecken. Psykologin är trovärdig men jag har svårt att se skildringen av Luciens radikalisering som det mest bärande elementet här; det verkar emellertid vara en gängse tolkning och den antyds ju av titeln.
De tre mittersta novellerna kan undvaras. Titelnovellen är den mest helgjutna, skriven på ett rakt och kyligt språk till rätt anslående effekt. Den avslutande långnovellen vinner på att ha utrymme att exponera sina idéer. Faktiskt är formatet perfekt, för i längre version hade det varit svårare att motivera det tillrättalagda i huvudpersonens etiska progression. Jag kommer någon gång att tänka på Siri Hustvedts intellektualiserande romaner där handlingen lätt förväxlas med utläggning av teori. Ingen av historierna här är väl avsedd att excellera i originell berättarkonst utan detta måste läsas mot bakgrund av författarens filosofiska projekt. Här verkar han vilja ringa in gränserna för människan: i titelnovellen gränsen mot döden, i "La Chambre" den mot galenskapen, i allmänhet jagets mot den andre. "L'Enfance d'un chef" presenterar antagligen den bästa bilden av existentialismens grundtankar, åtminstone fylligast, men jag kan inte komma ifrån känslan att den upphöjer helt naturlig tonårsförvirring till stor filosofi. Vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar