Min ingång till George Sand var Un hiver à Majorque, reseberättelsen från Mallorca. Men hon är ju mer känd för sina romaner, och Indiana verkar vara en av de mest lästa, att döma av min slarviga research på franska sociala medier.
Det rör sig om ett triangeldrama kan man säga, eller om det är någon typ av parallellogram kanske. Indiana är en ung kvinna uppvuxen på Île Bourbon (nuvarande Réunion), som efter giftermål med den före detta officeren Delmare, en hård och auktoritär man, är fru på ett gods i Frankrike. Hon föraktar sin make, som bara duger till att befalla men i övrigt saknar aktivt intellekt och känsloliv. Viss lindring i eländet är kusinen Ralph, som gått vid hennes sida alltsedan barndomen. Till denna konstellation läggs Raymon, en ung och förslagen societetsman, som i avsikt att förföra husets tjänsteflicka driver denna till självmord och istället förälskar sig i Indiana. Känslorna blir besvarade, och så följer otaliga turer och vändningar i dessa fyra personers inbördes relationer.
George Sand var som bekant en ivrig förespråkare för kvinnans rättigheter och frigörelse från de bojor som samhället påtvingade henne. Det syns redan i denna tidiga roman, den första hon skrev under den aktuella pseudonymen. Indiana är ensam i en värld av män. Hon är låst av äktenskapet, bunden till en man hon avskyr. För att stå ut ser hon till att underkasta sig i handling men inte i ord. Det räddar hennes stolthet och frustrerar maken, men hennes livsrum är lika begränsat för det. Den enda utväg hon ser är att förälska sig i en annan man. Hon hoppas bli förlöst av Raymon och hans kärlek, men även gentemot honom är hon utlämnad åt den nyckfulla manliga nåden. Bakom Raymons vältaliga kärleksförklaringar gömmer sig bara tanken på egen vinning. När Indiana i någon av deras kärlekshistorias alla dalar anstränger sig att mångordigt förminska honom och bedyra sitt själsliga oberoende, då reagerar han glatt och oberört, som att hon bara visat prov på elegant formuleringskonst. Det finns i ingen av männens föreställningsvärld att en kvinna kan vara till för sin egen skull. Även hos Indiana själv snuddar den tanken vid bara glimtvis. Mestadels är hon upptagen av kärlek och hat till olika män, och den självständighet hon ibland sätter ord på sviker hon på nästa sida när känslorna springer iväg med henne. Riktig självständighet ligger väl ännu för långt från det tänkbara för att verkligen ta form.
Jag tyckte så mycket om Un hiver à Majorque för den bitska ironin och den jordnära skildringen upplevelserna på ön. Tyvärr finns här väldigt lite av den elaka tonen och realismen från reseskildringen. Indiana är en i dubbel bemärkelse romantisk roman, full av blomstriga kärleksbetygelser, enorma känslosvall och en tät intrig som aldrig upphör att blanda om korten. Det är väl en smaksak, men jag är lika oberörd som av Svindlande höjder. Här liksom där talas om kärlek och hat, ära och heder som om de vore mynt i en leksaksvaluta som romanfigurerna roar sig med att utväxla sinsemellan när de tröttnat på att spela whist. De köpslår med olika sorters kärlek, resonerar kring att eventuellt ge den och den sin kärlek av den och den anledningen, bönfaller varandra att älska enligt stipulerade regler, drar tillbaka sina känslor när dessa överträtts. Historien blir torr och matematisk, ett sterilt flödesschema intryckt i en sirligt ornamenterad form. Det skimrar till ibland i karaktärsbeskrivningarna och någon gång när författaren tar ordet, men i övrigt var detta tung och ganska tråkig läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar