Jack Werner kan väl sägas vara den unga generationens Bengt af Klintberg. I "Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå" från 2018 samlade han myter och rykten på nätet och i föreliggande volym, som i en tidigare version utkom 2014, återfinns just det titeln utlovar. Creepypasta är alltså en term som ursprungligen syftade på läskiga texter och bilder som sprids viralt på internet, men som med tiden verkar ha kommit att beteckna alla spökhistorier som publiceras på nätet. Det finns en väl utbyggd kultur kring det hela och boken handlar lika mycket om den som om historierna själva.
Berättelserna är tematiskt ordnade i kapitel där creepypastorna varvas med korta analyser och bredare diskussion om det aktuella ämnet, till exempel slender man, getmannen eller skräckhistorier om datorspel eller tv-program. Allt presenteras på tillgänglig journalistprosa som fungerar väl utan att imponera. I jämförelse med Klintbergs vandringssägenböcker med sin upphackade struktur där varje historia följs av individuell kommentar föredrar jag Jack Werners mer flytande disposition, som tillåter honom att gå lite djupare in i varje ämne och upprepa sig mindre. Jag hade velat att han drog det ännu längre: försökte sig på att driva några genomgående teser och knyta ihop kapitlen med iakttagelser som lyfter blicken till creepypastafenomenet som helhet. De psykologiska tolkningarna av enskilda berättelser eller skräckelement blir sällan mer än ytliga och jag tror inte att det finns så mycket där att hämta. Det mest intressanta är när det handlar om kulturen och infrastrukturen kring creepypasta – nätforumen, deras demografi, deras interna jargong och ritualer, spridningsmekanismerna osv.
Den här nyutgåvan börjar med ett nyskrivet kapitel om Creepypodden, författarens populära podd i P3. Det är det sämsta kapitlet och känns mest som ett oinspirerat påhäng. Jag förmodar att även poddens lyssnare kommer att tycka detsamma. Resten av boken är vad jag kan bedöma identisk med originalutgåvan. Relativa tidsangivelser verkar utgå från 2014 snarare än 2020 och ingenting sägs om vad som hänt de senaste sex åren, vare sig med de enskilda historiernas spridning eller med creepypastafenomenet i stort. Det är synd, för med den lilla research jag inspirerats att göra på nätet tycker jag mig uppfatta en utveckling där creepypasta gått från att vara bångstyrig, anonym nätfolklore mot ett stelnande i etablerade former och en växande föreställning om författarskap och personlig upphovsrätt. Där finns något verkligt spännande att ta i!
Men boken är naturligtvis en stor kulturgärning, och på närmare 500 generösa sidor därtill. Jag hade plöjt dem i ett svep om jag vågat läsa vidare efter mörkrets inbrott. Jag önskar det fanns fler böcker i ämnet som kunde mätta där den här retar aptiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar