Jag tror konstigt nog det här är den första boken jag läser från Nilsson förlag (som verkligen borde kosta på sig ett genitiv-s). Också den första av Leo Perutz, en österrikisk-judisk författare som jag inte visste någonting om.
Historien utspelar sig i tysk-polska gränstrakter under tidigt 1700-tal. En tjuv och en svenskättad officer möts på landsvägen, den förste på flykt undan lagen, den andre deserterad ur den sachsiska armén i hopp om att få ansluta sig till Karl den tolftes ärorika här. Tjuven sänds att be om hjälp hos adelsmannens släkting i en närbelägen herrgård, men väl där förälskar han sig i svenskens kusin. Han känner sig förutbestämd att inom kort få gifta sig med flickan och ta hela godset i besittning. En identitetsrockad tar vid: tjuven upphöjs genom att anta den svenske ädlingens identitet, denne å sin sida slungas ner i en formlig helvetesvistelse som fjättrad arbetare i biskopens järnhytta. Jämte dem figurerar – för varje återkomst i förskjutet perspektiv – tjuvens nemesis Skarprättarbaronen, en möjligen inbillat död mjölnare och medlemmarna i ett rövarband.
Eftersom identiteterna är rörliga, bara tillfälliga roller, flyter berättelsen i en osäkerhet när flera verklighetsuppfattningar ständigt överlappar. Verkligheten blir mångfaldig, potentiell. Också i det lilla blandas sanning och fantasi, som i tjuvens återkommande visioner av sin dotter, eller i scenen när han första gången försöker ta sig in i herrgården och för varje smyglyssnad replik gör sig en ny bild av vem som är vem och deras inbördes mellanhavanden. Men den snirklande historien visar sig till sist vara sinnrikt flätad så att allt löper tillbaka i en cirkel liksom en gång fastställt av ödet. Förvandlingskonsterna är i slutändan fåfäng möda inför den naturliga ordningen.
I baksidestexten står pikaresk och den genren är jag inte så inläst på. Jag associerar till folksagans rolltyper och stiliserade element. Åtskilligt är uppenbart symboliskt – allra mest järnhyttans infernaliska brännugnar och den därtill hörande mjölnarvålnaden, eller vad han är – och en allegorisk läsning av det hela verkar påbjuda sig, men det undflyr mig just vilken. Det kan väl vara sak samma, för stor behållning gav mig den självmedvetet absurda premissen, de fantasifulla drömscenerna, intrigens lekande vändningar och inte minst den svårfångade men alltid så närvarande huvudpersonen. Man skönjer en tung, demonisk botten men historien travar oförväget ovanpå intill det mörka slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar