Un homme obscur (Marguerite Yourcenar, 1982)

Ett namn jag hört, men en författare jag aldrig läst tidigare.  Av en tillfällighet upptäckte jag att Ellerströms just har utgivit den på svenska, för första gången kanske.  Men jag har läst den i original.

Den ganska korta romanen handlar om Nathanaël, som föds i London någon gång på sextonhundratalet och dör, ännu ung, ensam på en liten frisisk ö.  Föräldrarna är holländska hantverkare, varken rika eller fattiga, accepterade av det engelska samhället men inte fullt ut en del av det.  På flykt från ett slagsmål i hamnen gömmer han sig på ett avseglande fartyg och hamnar hos en familj på en ö utanför kanadensiska kusten, där han lever några år under enkla omständigheter.  Omsider hamnar han åter i Europa, i Amsterdam, och får tack vare sina hjälpliga latinkunskaper engagemang på ett tryckeri.  Han upplever några av sina lyckligaste stunder med en judinna som föder hans barn men visar sig vara både tjuv och prostituerad.  Han blir dålig och förs till sjukhus.  En sköterska förbarmar sig över honom och han blir tjänare åt en herreman, som när Nathanaël blir allt sämre skickar ut honom att friskna till på den lilla ö där han slutligen tynar bort.

Det gör ingenting om man vet hela den handlingen i förväg, för det är ingen spänningsroman.  Det är en roman om ett helt vanligt och oansenligt, men unikt liv, inte helt olik John Williams Stoner.  Tiden går.  Livet mejslas ut av det som råkar ske, Nathanaël knuffas dit omständigheterna för honom och en efter en läggs pusselbitar till hans livs historia.  Samtidigt är det som att allt utspelar sig i ett evigt nu.  Både huvudperson och berättarröst står med ena foten utanför tidens lopp som stoiska betraktare.  Jag kommer att tänka på min favoritvers ur gamla testamentet: ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” (Pred 7:30)  Alla människans konster – äventyr, möda, sorger och fröjder – beskrivs i en stil som är enkel och rak.  Liksom svävande visar romanen det dubbla perspektiv som finns i livet självt, den att stå mitt i det och se det utifrån på samma gång.

Som rent historisk skildring är den trovärdig i miljöbeskrivningarna men kanske inte helt i Nathanaëls syn på världens orättvisor och andra tankar som verkar misstänkt moderna.  Men det gör väl inget.  Mot slutet gör berättelsen en sväng mot det mindre subtilt existentiella som jag har lite svårare för, men de allra sista sidorna när Nathanaël blir ett med naturen är fina.

I utgåvan jag läst följer sedan novellen Une belle matinée, där huvudpersonen är Nathanaëls son Lazare, som rymmer hemifrån med ett teatersällskap.  Jag vet inte hur läsvärd den vore ur sitt sammanhang, men som pendang till Un homme obscur passar den bra.  Här ges inget facit, den unge skådespelaren kan bli vem som helst, så det är en lite mer hoppfull historia.