Loggbok: Stockholm–Rapallo (Göran Schildt, 1966)

Om jag måste svara ett enskilt namn på frågan om min favoritförfattare blir det oftast Göran Schildt.  Jag har läst det mesta han skrivit, av vilket det viktigaste förstås är skildringarna av hans resor med båten Daphne.  Önskeresan, I Odysseus kölvatten, Solbåten, Ikaros hav, Det gyllene skinnet och delar av Daphne och Apollon behandlar dessa; det finns också ett par samlingsvolymer varav jag läst Segla på Medelhavet, som innehåller något kapitel unikt material, och förstås refereras till resorna även i hans senare biografiska volymer.

Resorna – främst i och kring Medelhavet – företogs under efterkrigstiden, bara några år innan massturismen skulle omvandla hela Sydeuropa till charterparadis.  I böckerna kan han beklaga sig över de första, med våra ögon högst oskyldiga, tecknen på nivellering av det genuina, men intrycket i alla reseskildringarna är att han rör sig i ett slags ancien régime som är för alltid borta.  Göran Schildt – en finlandssvensk överklass-son, konsthistoriskt utbildad – seglar mellan fattiga byar och tas emot som en sensation av bönder och torghandlare som knappt aldrig sett en utlänning, bjuds på överdådiga middagar av ambassadörer och direktörer som på något självklart sätt aviserats om en främmande klassfrändes antågande.  Hans fru sköter handling och matlagning medan Göran själv får tid att breda ut sig i lärda resonemang om arkitektur, historia eller någon egenhet i det peloponnesiska folklynnet.  Helt underbart är det att läsa, inte minst för att Göran Schildt är en fantastisk stilist och uppmärksam på detaljer.

Den första reseskildringen Önskeresan utkom 1949 och beskriver seglatsen (under sommaren 1948) från Stockholm via Danmark och Nordsjön ner genom Frankrikes kanaler, med slutstation Rapallo i norra Italien.  Ombord är skepparen själv och hans hustru Mona Morales-Schildt (bland annat glaskonstnär; jag har sett ett par av hennes verk på glasmuseet i Växjö!), samt ett par andra tillfälliga gäster under delar av sträckan, där den mest kände torde vara filosofen Georg Henrik von Wright (naturligtvis en god vän till Göran).

Sjutton år senare, 1966, utgavs boken i inläggsrubriken.  Den utgörs av Görans oredigerade loggbok från resan 1948.  Inläggen är skrivna dag för dag och upptar förstås klockslag och koordinater och sådant, men framför allt i koncis form en redogörelse för dagens strapatser.  Ute på havet är det mycket om köl och fock och mesan, sådant jag inte förstår mycket av men som förvisso är viktigt när man seglar och säkert rafflande för den som kan mer om det marina.  Men det ryms också en hel del om besättningens humör, tidsfördriv, måltider, och när de är inne "i spenaten" (seglar på kanalerna) får det plats rätt mycket om deras dagsutflykter på cykel, möten med lokalbefolkning, besök i kyrkor och så vidare – ungefär detsamma som i de redigerade reseskildringarna men här i stolpigare form.  Det är nog så spännande, och det hade varit intressant att läsa loggboken parallellt med Önskeresan för jag tror att de kan berika varandra.  Tyvärr minns jag inte så mycket utantill av den boken, som jag läste för ett par år sedan.

Det som mest sticker ut i läsningen av Loggbok är hur bunden Mona är vid hushållssysslorna – det är hon i de andra böckerna också men kanske ännu tydligare här.  Och Göran drar sig inte för att kommentera hur söta flickor de möter titt som tätt.  En av dem är "17 år o verkligen ovanligt söt, ehuru ganska hönsig", och eftersom Mona vid det laget tagit tåget hem kan han unna sig att tåflörta lite med henne.  Nåja.  Det pågår också ett ständigt schackrande med bensinkuponger (det var fortfarande ransonering och det gick att tjäna bra med pengar på att sälja sina turistkuponger till lokalbefolkningen), som jag inte alls minns från Önskeresan.

Allt som allt ett bra komplement till de riktiga reseskildringarna, men jag tror man ska ha läst dem först.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar