Jag läste Krig och fred förra sommaren och så nu denna då. Jag kan knappast säga någonting nytt och speciellt insiktsfullt om en sådan enorm klassiker, så jag nöjer med mig att här kasta ner några osorterade intryck.
Som i alla riktigt stora romaner känner man igen sig själv i alla figurerna. Deras tankar och bevekelsegrunder beskrivs så enkelt och exakt att det framstår som självklart att de inte kunde handla annorlunda. Någon enda huvudperson finns här ju inte, men vissa kommer närmare än andra; den som får mest utrymme är inte Anna Karenina själv utan Levin. Det är en person jag har lätt att identifiera mig med. Han är en individualist med bestämda uppfattningar som tycker sig stå över allt politiskt käbbel och de intellektuella lekar hans umgänge roar sig med. Själv är han engagerad med hela sitt hjärta i den riktiga världen, jordbrukets och det hårda arbetets handfasta vishet. Det verkar framför allt som en undanflykt. Av lättja eller skygghet avfärdar han det stora och motsägelsefulla han inte förstår och söker sig dit han slipper följdfrågor. Otåligheten med trivialiteter, sublimeringen när Kitty nobbat honom, svartsjukan när han sedan måste dela henne med lättfärdiga släktingar, den bittra besvikelsen när hans jordbruksidéer inte går hem hos arbetarna som mest vill ha det lojt och bekvämt (ett avsnitt som till delar påminner om Turgenjev) – allt kommer av en och samma hårda, varma och lätt hycklande karaktär. Jag tycker om att läsa longörerna om den ryske bondens inneboende instinkter, Levins åsikter om det rationella utnyttjandet av folksjälens produktiva egenskaper och så vidare. Att förnuftstron vänds till gudstro i slutkapitlen är förstås själva poängen, men jag kan inte låta bli att tycka att uppvaknandet skildras väl banalt och tendentiöst.
Då är jag mer förtjust i Karenins än mer plötsliga vändning. Tolstoj är ingen vidare ironiker som kanske Thomas Mann eller så, men i hela Karenins figur finns något storslaget löjligt som inte går att låta bli att le åt. Den hårde, torre karln som inte kan behärska sig när han ser tårar, som fast besluten att tillrättavisa sin döende, otrogna hustru känner medömkan välla upp, och snopet märker att han förlåter henne istället. Och hennes älskare står bredvid. Och båda männen inser att Karenin vann, och båda står där löjliga i ljuset av något från ovan som ingen av dem förstår eller förtjänar. Fantastisk scen. Där brister hans mur av bestämdhet och sedan är han lätt byte för Lidija Ivanovnas självsäkra kristendom.
Kvinnorna tycker jag länge att man inte får komma nära. Anna och Vronskij diskuterar i en scen att rymma tillsammans som älskare och älskarinna, men Anna vill inte lämna sin son. Hon säger det emellertid aldrig, hon ruvar på sin invändning, vilket gör hennes motvilja obegriplig för Vronskij och hon verkar som en irrationell hysterika. På liknande sätt är alla kvinnornas perspektiv genom romanens första hälft ogenomträngliga. Man får komma in i huvudet på Levin, Vronskij, Oblonskij, Karenin, men Anna och Kitty förblir mestadels tillslutna kärleksmaskiner som man som bäst får lära känna genom deras handlingar och repliker. Det luckras upp efterhand. Anna som verkar kall och otillgänglig i början får visa flera sidor vartefter hennes ställning förändras. Men helt naturlig blir hon aldrig, hon tillåts aldrig visa sitt hela jag. När hon slagit sig ner med Vronskij blir hon kokett och nonchalant som motvärn mot samhällets ogillande. Hon måste ständigt manövrera sociala vapen för att överleva och det leder henne slutligen till undergången.
Kitty och Dolly är bättre anpassade till de krav som ställs på deras kön och sociala position. Kitty är den från början hämmade som sedan blommar ut i en naturlig fallenhet för omsorg, hur individuell nu denna är, eller om den hör mer till hennes kvinnlighet. Dolly är den som har fogat sig, uppfostrat barnen som man ska, förlåtit sin otrogne man, beter sig enligt konventionerna. Missnöjet hon kanaliserat i stränghet träder fram alltför sent för att göra någon skillnad.
Kärleken är ju minst sagt ett huvudtema här, men jag blir aldrig helt klok på den. Rebecka Kärde sa i det senaste avsnittet av podden Gästabudet, apropå förhållandet mellan Levin och Kitty, att det, liksom förälskelserna i många artonhundratalsromaner, i någon mening är ett resonemangsparti men ändå finns där en verklig passion som är omöjlig för en modern människa att förstå. Det sätter väl fingret på vad jag hade så svårt att smälta i Indiana och Svindlande höjder. Det är ingen lika framträdande svårighet här för Anna Karenina handlar om så mycket mer än bara kärleksintriger, men kärleken förblir likväl ett mysterium. Med några undantag. Annas och Vronskijs första möten, i deras blickar på avstånd, där finns något magiskt, i brist på bättre ord. Tolstoj lyckas förmedla något överrationellt, en outsäglig samhörighet mellan de två, som består ett tag men som förvärldsligas när deras kärlek måste fogas in i samhällslivet. Känslorna mellan Kitty och Levin är redan från början en blandning av konvenans, fantasifullt hopp och lidelse men blir väl med tiden något djupare, om än i grunden ett praktiskt arrangemang för att trygga familjelyckan. Det jordnära, lyckliga äktenskapet triumferar över den förödande passionen, men själva kärlekselementet i ekvationen... det verkar vara något odelbart, ett fritt svävande faktum som ibland bara infinner sig utan vidare, utan koppling till den konkreta verkligheten. Det är väl vackert, men det gör också kärleken till en godtycklig parameter vars svängningar sällan är särskilt lätta att genomskåda. Att handlingen ändå blir allt annat än godtycklig är tack vare att kärleken sällan spelar huvudrollen i intrigen – det gör oftare missunnsamhet, skam, stolthet, förvirring och hundra andra sätt att förhålla sig till varandra.
Undanflykten är återkommande. I princip alla personerna väjer på olika sätt för sanningen, vill inte se verkligheten, är oärliga mot sig själva och sina känslor. Levin förtränger sitt misslyckade frieri och flyr gång på gång in i sitt arbete. Anna tvingas att resa murar mot sitt tidigare liv och härda sig för att hålla sig upprätt. Vronskij förenklar tillvaron till yta, Karenin först till ämbetsutövning och sedan till religion. Nåja, detta är väl en så allmän iakttagelse att den inte säger så mycket.
Till sist ska jag säga att jag verkligen gillar intensiteten i skildringarna av de stora livshändelserna: bröllopet mellan Levin och Kitty, Nikolajs dödsbädd, Kittys förlossning, Annas förintelse och död. Särskilt hur bröllopskapitlen förmedlar ceremonins livsomvälvande betydelse för människorna, lastad med tung religiös och praktisk innebörd... allt annat än dagens tomma ritualer.
Allra allra sist vill jag tacka för att kapitlen är så korta och jag misstänker att det har något att göra med att romanen ursprungligen publicerades i serieform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar