Den här har jag haft liggande ett tag och kom mig till sist för att läsa den. Det är en ganska tunn volym med parallelltext, liksom utgåvan av Hesiodos som jag läste nyligen. Översättningen av Ingvar Björkeson är förstås precis så fantastisk man kan önska.
De homeriska hymnerna är en disparat samling dikter tillägnade olika gudar i det grekiska panteon. Homeriska är de i den bemärkelsen att de under antiken tillskrevs Homeros, men det är uppenbart att alla inte kan vara skrivna vid samma tid eller av samma person. Översättningen förmedlar tydligt skillnaderna i stil: vissa mer högstämda, andra uppsluppna och rentav dråpliga.
Av de trettiotre hymnerna är tjugonio korta saker på högst ett femtiotal rader; de flesta bara något dussin. De övriga fyra är några hundra rader långa och i dem ryms mer av intresse. Hymnen till Demeter ägnas mest analys i Sture Linnérs förord. Den är en av de främsta källorna för att förstå de eleusinska mysterierna. Den berättar myten om Persefones enlevering och efterföljande drama som slutar med att årstiderna och Demeters mysteriekult inrättas. Jag tycker den påminner om en folksaga i den pedagogiska framställningen och själva poesin är vackrare än både Homeros och Hesiodos. Hymnen till Apollon är en aning torrare i tonen och inte särskilt fokuserad. Den förtäljer om Apollons färder hit och dit för att döda en drake och inrätta sitt tempel utan att man som modern person blir riktigt klok på varför. Hymnen till Hermes däremot är en rak berättelse där diktens huvudperson framstår som en lurifax till gud. (Björkeson använder på ett ställe just det ordet i sin översättning.) Det är en friskt infallsrik tolkning av myten där Hermes personlighet verkligen framträder och sätts i kontrast till den nyktrare brodern Apollon. Hymnen till Afrodite är den kortaste av de längre. En lättsam och smått ironisk historia om hur Zeus gör Afrodite betuttad i den persiske prinsen Anchises.
Av de kortare hymnerna nämner Linnér bara särskilt den till Pan. Jag tycker mest om den sjunde, till Dionysos, som är en drastisk liten anekdot med ett förvånande förvandlingsnummer i.
Det är lite i dessa dikter som verkar självklart arkaiskt, om måttstocken för det arkaiska är Homeros och Hesiodos (längre än så sträcker sig inte min beläsenhet). Men åtminstone de långa dikterna lär vara från den tiden. Stilen här är friare, mer målande och mindre mässande, mer angelägen att berätta saga än att räkna upp ättetavlor och sådant. Samtidigt finns en religiös äkthet i hymnerna. Det är inga uppvisningsstycken i poetisk bearbetning av mytologiskt stoff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar