Jag har av Yourcenar tidigare och ganska nyligen läst Un homme obscur, men hennes huvudverk anses vara den här romanen. Även denna är en historisk roman, som den allmänbildade kanske hör på titeln, vilken i översättning lyder Hadrianus minnen.
Den romerske kejsaren Hadrianus levde under det tidiga 100-talet e. Kr. Han blickar här tillbaka på sitt liv och reflekterar kring det som betytt mest för honom. Berättelsen följer kronologiskt hans liv från tiden som ung officer i kretsarna runt kejsar Trajanus, via valet av honom till efterföljare, hans ständiga resor genom imperiet, krigsinsatser, mötet med den älskade ynglingen Antinous, dennes död, den åldrande Hadrianus som drar sig tillbaka, till sist hans förestående död. Genom sin återblick på händelserna får han tillfälle att betrakta sitt liv närmast utifrån.
Romanens, och kanske verklighetens, Hadrianus är mer intresserad av den grekiska filosofin än den romerska krigskonsten. Han åtar sig plikttroget kejsarämbetet, medveten om att han är den bäst lämpade, med avsikten att förvalta hellre än förstora det rike som överlämnats åt honom. Hans tankar söker sig mot högre sfärer än den jordiska, mot det eviga. "Mitt liv berörde mig mindre än historien" säger han på ett ställe. Samtidigt reflekterar han mycket över sin egen individualitet. Den blir av nödvändighet svårfångad – som kejsare ses han som praktiskt taget gudomlig, så var finns hans plats i världen som människa? Han avsäger sig titlar och triumfer för att nå närmare sitt egentliga jag. Men det är det gudomliga i människan som vetter mot evigheten. Han undersöker flitigt gränslandet mellan dessa världar, låter sig invigas i de eleusinska mysterierna och finner tröst i den odödliga stjärnhimlen.
I sitt livs zenit möter Hadrianus den unge Antinous, som blir hans livs stora kärlek. Skildringen av deras relation, som inte är helt enkel, är bland det finaste i boken. Antinous är en obemedlad pojke från en avlägsen provins och delar inte kejsarens dragning mot kosmos; han excellerar i det mänskliga, och hellre än att tyna som människa dör han ung. Sorgen över Antinous får Hadrianus att långsamt hårdna, rikta uppmärksamheten alltmer mot de världsliga angelägenheterna, bli mer pragmatisk. Han kommer med åldern i allt sämre fysiskt skick och känner sig därmed bli mera kropp och mindre själ, på samma gång som omvärlden verkar förbereda hans upphöjelse till gud. Men han är full av stoisk insikt och lugn och förstår dem.
Det finns både ett och annat att lära av Yourcenars Hadrianus: hans ödmjukhet inför historien, hur hans självförverkligande sker i anden och inte i utanverk. Liksom Un homme oscur är detta en roman som ytterst behandlar livets fåfänglighet, och det gör den med samvetsgrant allvar. Jag uppskattar ironi och självmedvetna syrligheter, men här saknas allt sådant, och det är faktiskt livgivande och en befrielse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar