Erik Andersson är en av mina pålitligaste favoriter. Flitig översättare från engelska, men också en härlig författare av lågmält egensinniga romaner. Den mest lästa torde vara Den larmande hopens dal (2008). Nu har det kommit en novellsamling.
Det är åtta korta noveller om människor på landsbygden. Någon flyttar ut till en stuga i skogen, några får en märklig ny granne, någon sitter på altan med en ölgrogg och njuter av utsikten. Boken inleds med två underfundiga berättelser med knorr, inte olika Jonas Karlsson, men sedan sjunker man ner i myllan. Anderssons landsbygd är tidlös och självklar, vilket kanske är samma sak. Det är ofta svårt att veta om det är nutid eller 60-tal eller 1800-tal: folk har sina bestyr, de reder sig, de är trevliga mot varandra och liksom medfött intresserade av trakten de bebor. Kulturarvet är inget att strida om utan ett levande faktum.
I den bästa novellen "Paradiset" möts två främlingar på promenad vid en gammal husgrund. Berättaren stegar upp till 35 kvadrat och börjar fantisera om hur man en gång stretat med att bryta sten och odla på den nu igenväxta marken. Hur många kor man hade och vad som blev av barnen. Den förbipasserande råkar veta när torpet byggdes och har exakta uppgifter om familjens storlek och släktträd. Så tackar man för pratstunden och skiljs åt. I "Maken" rabblar en husfru igenom sitt äktenskaps historia med alla födslar och hushållande med maten, som ett "Raskens" i ilfart och utan att sjåpa sig.
Erik Anderssons böcker är recept mot historielöshet. Man behöver aldrig oroa sig för att samtiden ska klampa in med sina problem. I hans värld finns ingen samtid – det finns en samlad tid där vi alla hör hemma, där vi har del i gamla torpares liv lika mycket som de i våra.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar