Sista boken. Men det hjälps inte, jag gav upp på sidan 138. Det är som att sitta fast på en julmiddag och höra en faster berätta sanslöst detaljerade släkthistorier om Siv och Lennart och deras bedårande barnbarn och vem som lovade att måla om garaget men då ringde hennes syster och sa att Berit... Fast med italienska namn och med berättarens övertygelse om att utreda något viktigt.
"Jag såg stolt på [mina barn] och blev glad när Lila sade: 'Det är bra att du har kommit tillbaka till Neapel, man ska göra det man har lust med. Vilka fina flickor du har, de är verkligen söta!'" – Jag somnar!
Det kunde ju vara viktigt. Elena åker runt och föreläser om sin nya bok och "om hur jag alltid hade försökt hävda mig genom att vara manlig i min intelligens" etc. Men varför syns inte det i hennes berättelse då? Varför är de stora frågorna bara pynt – utbytbara samtalsämnen i dialoger som egentligen handlar om vem som blev "besvärad", "lättad" eller "fick något elakt i blicken". Jovisst är relationer också politiska, om man betraktar dem politiskt. Inte om man surt blänger till på en gubbstrutt och sedan fortsätter älta att ens svåger lät sur i telefon.
Grundlögnen ligger i att böckerna ska vara Elenas återblick på sitt liv. Men ingen, hoppas jag, ser tillbaka på sitt liv som en lång räcka känslolägen att rekapitulera i ordningsföljd. Eller ens som en kausal kedja händelser och interaktioner mellan de trettio viktigaste personerna man känt. Man minns stämningar, epoker, förändrade attityder. Man har perspektiv. Elena saknar allt det och verkar därför omöjligt självupptagen – alltså verkligen självupptagen på ett sätt som är omöjligt. Den enda här som närmar sig en mänsklig livsinställning är Lila, hon är respektlös och egen. Det vore intressant att läsa hennes berättelse, helst i tredje person, helst kondenserad till en volym. Någon annan än Ferrante fick nog skriva den boken.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar