Av tidskriften Medusa har jag lärt mig att det gått hundra år sedan de (i några kretsar) berömda svenska utgrävningarna i det peloponnesiska Asine. Kronprins Gustav Adolf, sedermera "den sjätte", deltog högst handgripligt på plats. Den här korta boken utgavs några år efter avslutat uppdrag.
De första femtio sidorna kan läsas med nöje av vem som helst. Utgrävningsledaren berättar om expeditionens upptakt och vardag. Det är lustiga sammanträffanden med utländska dignitärer, komplett med den tidens charmigt obesvärade korruption. Man skojar och leker, skålar med en hellenistisk bägare och gör studentikosa ordenstecken av krukskärvor. Framför allt beskrivs med trevlig ironi det enkla lantfolket: deras loppor och religiösa fördomar men också dans och fest och hjärtliga sinne. Vi som läst Göran Schildt, eller Willy Kyrklunds Aigaion, känner igen oss, fast Persson är snällare.
När han sedan redogör för alla fynd blir det förstås mer tekniskt. För oss med knappologisk instinkt är det roligt att navigera mellan alla kronologiska designationer av typen "tidighelladisk III" och "geometrisk tid". Persson förmedlar hur som helst sitt seriösa intresse och gör ganska dristiga tolkningar. Jag förmodar att de flesta rön är mer än lovligt föråldrade vid det här laget, men det är en vacker lärdom att se hur den arkeologiska kunskapen befruktar och befruktas av författarens historiska och litterära bildning.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar