En liten volym språkfilosofi, som också blir till moralfilosofi. Moi försvarar språkets möjlighet att säga något sant om världen. Det är samtidigt ett slags försvarstal för humaniora. Hon lutar sig mot Simone Weil och Iris Murdoch när hon menar att man måste vända sig mot världen med en "kärleksfull och rättfärdig blick", en särskild form av uppmärksamhet som kanske hade tjänat på några sidor till av utredning. Men hennes exempel ur Ibsen, Rilke med flera visar desto klarare hur litteraturen – alltså språket – kan uppenbara sanningar som en naturvetenskaplig kunskapssyn förtränger.
Det är en uppfordrande text som vill få oss att öppna oss för det yttre och se klart på verkligheten. Den som har bristande förmåga till uppmärksamhet (vi alla?) finner inga handfasta övningar häri, men kanske inspiration.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar