Walter är chef på ett bankkontor. Han tänker mer på sina inbillade sjukdomar än på sitt arbete men råkar oväntat bli befordrad. Och på det nya jobbet råkar han i sin tankspriddhet ge bifall åt ett hatat förslag om öppet kontorslandskap, som nu blir hans uppgift att genomdriva. Förhållandet knakar med fanatiska porslinssamlerskan Anna. När hans terapeut inte kan lugna hans oro skaffar han en till.
Augustin Erba är kåsör i DN och det här är som ett 240 sidor långt kåseri. Kapitlen är korta och vanligen med uppbyggnaden: snärtig inledning till en tydlig scen (mötesrum, frukostbordet, sjukhus) – eskalerande komplikationer – punchline. Styckena är korta och ibland är varje mening och replik en liten lustighet. Jag menar inte att förminska det Erba har åstadkommit, för han dribblar verkligen boken i mål. Jag ömmar med stackars Walter när medarbetarna passar på smida ränker medan han genomlider en tragikomisk gastroskopi. Romanen är charmig rakt igenom.
Humor kan användas för att pressa sig in till det som inte kan sägas på annat sätt. Vad vore Strändernas svall utan Eyvind Johnsons humor? Erbas humor är upplägg och smash. Den söker inte det okända, utan igenkänning – skruvad, men dock. Den verkar genom överdrifter: uppradningar av orosmoment, overkligt dråpliga missförstånd, drastiska felbeslut som råkar landa rätt. Det är roligt men också lite godtyckligt. Det borde vara sorgligt att Walters mamma är gravt alkoholiserad, men här är det bara en bitter krydda i farsen. Allt är underordnat komedin och den djupare syftning som får plats räcker inte riktigt för att kalla det satir – lite på samma sätt som Walter är för självupptagen för att lyckas med något vettigt. Men han är älskvärd ändå, och tja, boken med!
Huvudpersonen är 31 år men har inte rollen som "ung" utan som "typisk vuxen". Det känns ovanligt. En genrefråga kanske? Om det här är en genre?
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar