Jag ska åka till Neapel i vinter och måste alltså läsa de här böckerna nu. Jag förutsätter att alla som ser det här inlägget har läst dem. Ett arbetarkvarter i Neapel på femtiotalet. Elena och Lila blir vänner i småskolan, men på ojämna villkor. Lila är det mycket självständiga läshuvudet som snart tvingas retirera till familjens skomakarbod, Elena hennes beundrare, som får fortsätta upp i realen och läsa latin. Båda har anledning att utnyttja varandra, men där är också en stark vänskap. Antar jag? Och runtom dem myllrar andra ungdomar och inte minst ett antal starke män med förödande hederskänsla. Flickorna hinner bli sexton i den här första boken.
Dynamiken mellan de två är fin, och då menar jag det nästan i bemärkelsen fint nyanserad. I början, när deras ömsesidiga beroende växer fram. Men jag tycker inte att det håller. Lila är alltid lite klokare, lite skarpare än Elena, vilket ju må vara en helt möjlig verklighet, men det stannar och stampar därvid. Elena, som är jag i berättelsen, observerar sin väninna i den ena efter den andra situationen i en oupphörligt framrusande intrig, tolkar hennes karaktär och grips av insikt efter insikt för egen del, som gärna formuleras som retoriska frågor. "När jag stod där i korridoren var jag först förvirrad – vad hade hänt, varför hade jag betett mig så tanklöst, hur hade jag blivit övertygad om att det jag sade var rätt och måste sägas?" Säg det. Är det så man talar med sig själv? Jag får inget grepp om Elena, kanske för att hon tecknas genom sådana här allmängiltiga efterklokheter. Allt är hela tiden explicit utom det som mystifieras (framför allt Lilas egensinne). Varenda skiftning i relationerna mellan människorna skrivs ut och det blir mer rapport än roman.
Det kan bli kämpigt att ta mig igenom alla fyra böckerna men jag utgår från att det finns något här som jag bara inte fattat än. Det måste finnas en storhet här som jag missar.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar