Beard beskriver Pompeji som levande stad: dess gatuliv, yrkesgrupper, fritidsnöjen, mat, inredning, styrelseskick, religion och mycket mer. Det är förstås en guldgruva att ha alla välbevarade lämningar att utgå från, men lika mycket en förbannelse. För det blir genast tydligt hur besvärande hypotetisk vår kunskap om antiken är, och full av luckor, så fort man intresserar sig för vanliga människors liv. Det finns inte en väggmålning, fönsterglugg eller amfora som inte kan tolkas på ett antal motstridiga vis. Beard är försiktig, särskilt med att läsa in en alltför strikt systematik i romarnas seder. Och visst kan allt från rättskipning till bad ha försiggått mer informellt och situationsberoende än vi föreställer oss, men det är lätt att glömma att det vi anser vara otvunget och naturligt inte är universellt!
Boken är intressant om man planerar att åka till Pompeji, i annat fall ett riktningslösare syskon till samma författares SPQR. Men visst lär man sig något. Jag hade inte insett hur stor del av fynden (särskilt målningar) som bleknat bort eller förstörts sedan man inledde utgrävningarna på 1700-talet. Och att Pompeji bombades under andra världskriget.
Översättningen lider av onödig svengelska (förbjud ordet "faktum" i översättningar från engelska!) och några rena missförstånd: kompassen uppfanns på medeltiden och de "compasses" som nämns i originaltexten lär vara passare.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar