Den här står väl i var och varannans bokhylla. Maja Lundgren har utifrån pompejansk graffiti och andra källor skapat en berättelse om livet i staden strax före vulkanutbrottet. Det är Methe som är kär i Chrestus, skådespelaren Paris och hans fanclub, bordellmamman Venus, spinnerskor, valkare, horor, slavar, barn, gladiatorer och borgmästaren Paquius. Vesuvius själv får stundom tala i första person.
Romanen är vilt anakronistisk. Vilket är bra! Den pendlar hejvilt mellan å ena sidan faktasammandrag, små kuriösa läsefrukter och latinska citat, å andra sidan fri gestaltning av människorna. Författaren fascineras av ämnet, fantiserar och har kul, och boken är helt ärlig med det. Det är sympatiskt och charmar åtminstone mig!
Men då är jag jävig genom att redan på förhand vara intresserad och lite insatt i ämnet. Stilistiskt är boken rimligen ganska outhärdlig för en normalläsare. Den insisterar på en impulsivt pladdrig jargong, en blandning mellan lärdomsspråk och fräckisar som är mindre James Joyce än Varan-TV. Som en krönika i tidningen Okej. Slängigt på ett ofta fyndigt men alltid tillgjort sätt. "Här kommer ett kapitel om garum. Garum. Lite av Pompejis stolthet kan man säga. En mycket speciell sorts fisksås som luktar skunk från Hades, men smakar sparv från Olymp." – "Om ni inte [gillar bajshumor], så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler." Handlingen hanteras lika avslappnat. Den är improvisation och skenar ut i något rätt nonsensartat och allt mindre engagerande.
Jag lyckas le fördragsamt åt det där och får på kuppen lära mig smått och gott om romarnas förhållande till oskerna, om kroglivet i Pompeji och deras syn på sex och mat och annat. Så läsvärt, ja, jo.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar