Nyutkommen på svenska. Mac har blivit arbetslös och får ett infall att börja skriva dagbok, som ett sätt att undersöka "vad man skulle skriva om man skrev" (formuleringen lånad av Sarraute). Samtidigt läser han sin surmulne grannes gamla roman, som handlar om en buktalare som återfinner sina många röster genom tio kapitel som vart och ett imiterar någon känd författares stil, men som också dras med "kväljande inslag" som sänker hela boken som helhet. Mac leker med tanken att skriva en förbättrad version av boken och återberättar därmed också dess innehåll. På samma gång verkar hans omgivning, mest kvarterets krogstammisar, konspirera mot honom genom att tvinga på hans dagbok romanstoff ur verkligheten – som för övrigt liknar handlingen i grannens bok.
Det är en roman om litteraturen, fullsprängd med referenser. Bildad, kan man säga, men inte på ett exkluderande sätt, tvärtom: Vila-Matas låter alltid nyfiken, förvånad och förvirrad och hans huvudperson är uppenbarligen hur beläst som helst men insisterar på att kalla sig nybörjare och att skriva på försök. Det är sympatiskt, men öppenheten inför allt litteraturen kan vara gör också att allt måste utforskas och att svadan släpar hundra lösa trådar efter sig. Infall följer på infall. Det måste man gilla. Det här är en hyllning till fiktionens rätt att finnas för sin egen skull. Samtidigt får han dikt och verklighet att framstå som ett och samma inför sanningen, som ett gemensamt system av betydelser utan referens till något yttre. Han trollar så att man vill tro på det, men är det riktig magi eller bara ett fingerfärdigt trick?
Har man läst några Vila-Matas (min favorit är Utan logik i Kassel) så blir det till slut väl mycket av det goda. Ett av Macs alla påpekanden om litteraturen är att novellformen är överlägsen romanen, som har en tendens att flyta ut och tappa fokus. Ändå är det här en roman. Ironiskt förstås, men varför inte föredra Cortázar eller Borges, för att nämna två i samma härad?
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar