En utmärkt introduktion till romarrikets historia, och märkligt nog lika bra som fördjupning! Den grundläggande frågan är: vad innebar det att vara romare? På det kan ges hundratals svar, och de ges också.
Det börjar på Ciceros tid. Då hade Rom förvisso funnits i sexhundra år, men från de första seklerna har vi bara arkeologiska belägg – och de senare romerska författarna hade inte ens det. Berättelsen om stadens första historia blir därför lika mycket berättelsen om den mogna republikens självförståelse, dess projiceringar om ett ärorikt förflutet och rena missförstånd om var de kom ifrån. De var inte så olika oss, med våra uråldriga traditioner som uppfanns för hundra år sedan.
Rikets snabba expansion verkar överraska dem själva. Romarna må vara berömda för sin förvaltning och sitt rättssystem, men det mesta är improvisation: problemlösning från fall till fall, utan strategi eller ledande ideologi. Den romerska identiteten är ständigt i rörelse. Statsskick, lagar och seder tvingas gång på gång till hastiga, radikala reformer, men de förstås eller maskeras alltid som en återgång till traditionen. De enväldiga kejsarna låtsas spela efter republikens regler samtidigt som dess institutioner blir irrelevanta och sakta självdör. Om någon har lust att spana längre än till 1930-talet efter paralleller till vår tid så är här ett tips.
Beard berättar också om de avgörande händelserna, om krig och konflikter och stora monument. Hon sållar vist och blir bara onödigt närsynt i några tiotal sidor runt Caesar och Pompejus, deras härtåg och slag. Sedan återgår hon till fågelperspektivet. Det är fantastiskt fascinerande att få ana vad som band dessa tusen år av romare samman. Den mest gemensamma nämnaren tycks vara öppenheten. Från början till slut växte Rom genom att suga upp det främmande utanför sina gränser.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar