Sjutton noveller av Finlands mest kände irakier. I den första novellen köar en stor folkmassa till en tävling om vem som har den bästa historien från den störtade diktatorns tid. Någon börjar berätta, och det som tar vid är en hiskelig och inte enbart osannolik skröna om en bror i en latringrop, matning med avföring, mord och militärpolis och en pojkes flykt i en gurktunna genom veteåkrar.
Det är boken destillerad. Hemska berättelser från krig och exil, men just berättelser. En kanin värper ägg. Två märkligt allegoriska blonda män sprider godhet i en krigshärjad stad. En döende polis kryper in i en överlevandes kropp efter en explosion och förpestar sedan mannens liv inifrån med klagomål på hans alkoholkonsumtion. Jag brukar säga skröna som skällsord, men när ämnet är tungt behövs surrealismen för att göra sanning av verkligheten. Det skruvade och ironiska är roligt och på fullständigt allvar.
Novellerna är ofta en ram runt någon som återberättar sin historia. Denna någon har ett syfte: att få asyl, att ta hämnd, att bräcka någon annan – eller som i en av de bästa novellerna, överväldiga de levande med blotta mängden av de dödas berättelser. Men alla verkar inom berättelsens logik och kliver sällan upp rakt i ansiktet på läsaren. Vilket jag är tacksam för. Att söka beröra genom närhet och äkthet riskerar att bli manipulerande, som att min medkänsla är viktigare än litteraturen. Men den är ju min att skänka när jag vill och litteraturens roll är att skapa med språket.
Sammanfattningsvis någonstans mellan Tusen och en natt och Malapartes Kaputt. Lite ojämn men väldigt bra.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar