Lina Ekdahl, Ásta Fanney Sigurðardóttir

Jag läser hela tiden poesi men håller tyst om den för vad ska man säga?  Det är svårt, särskilt som det mesta inte rubbar mig nämnvärt ur grundtillståndet likgiltighet.  Vilket ju är en övningssak.  Hur som helst har jag just i helgen råkat läsa två diktsamlingar som båda glatt mig på liknande vis och jag tror att de har något gemensamt: Du är inte full du är fylld (2022) av Lina Ekdahl och Evigheters evighet (2019, på svenska 2021) av Ásta Fanney Sigurðardóttir, översatt från isländska av John Swedenmark.

I Ekdahls dikt talar ett anonymt vi till ett du, ett upplägg som gjort för kafkaartad stämning.  Den tilltalade är hjälplöst fångad i vad jag föreställer mig som beroendeställning, tvingad att lyssna och utan möjlighet att svara.  Duet ska "fyllas" med mat, information, "gamla baktråg och cykelhjul", med "så mycket skit så hälften kunde vara nog":

Du ska vara fylld
med ärtor och bönor
stora fat med fågel
svamp och granris
och det ska vara eftermiddag
och det ska vara förmiddag
och du ska vara fylld

Den talande rösten brer på, improviserar, skämtar, gör sig generös:

...
ägg med lök
lök med pasta
du är fylld med mat
med brädspel
brädspel upp till nocken
arkitekturkunskap
du ska bli arkitekt
du är arkitekt
...

För att i nästa stund vrida det just sagda till en fordran, närmast en anklagelse:

...
du vet det
du ska berätta för oss
tala till oss
du är arkitekt
...

Så omväxlar genom bokens 146 ganska korta dikter uppmuntran, tröst och orimliga förebråelser, när de inte helt flyter ihop.  "Du ska" säger rösten och man vet inte om det är en order eller förutsägelse, bara att man inte kommer undan.  Jag har haft förmånen att höra författaren själv högläsa ur boken och vilken begåvning!  Alltför många poeter, bra som dåliga, har ett sätt att recitera som berövar texten allt liv genom ett monotont röstläge där den enda dynamiken är en förkonstruerad frasmelodi utan hänsyn till ordens innebörd och att rösten trött segnar ner i slutet av varje rad.  Lina Ekdahls läsning ger tvärtom dubbel mening åt texten, för hon accentuerar humorn.  Hon artikulerar tydligt och läser varje rad med en sorts ironisk förvåning.  Hela rummet skrattade högt många gånger.  Men humorn står inte i kontrast till dikternas allvar och den är inte ett sätt att fly undan det.  Humorn är allvaret.  Maktens och komikens verktyg är desamma: tvetydiga betydelseglidningar, upprepningar intill utmattning, självmotsägelser.  När jag själv läser högt ur boken kan jag inte låta bli att lägga an en aggressivare ton, men det är onödigt, för aggressionen som dikten bär på kommer fram lika effektivt och i starkare färg med en trygg och enkel röst.

Ekdahls dikt är absurd, den är impulsiv och oberäknelig.  Det är också Ásta Fanney Sigurðardóttirs men på ett mildare sätt (här en grafisk approximation av boksidan):

jag är natten ovanför den vänstra blomman


                                                den som uppfyller luften

                                    tunna naglar (sälar) på hornhinnan
                                        (också sjöjungfrurna sjunger under isen)

            ett fjäderdun faller långsamt och stokastiskt
                                    genom luften


            (hur skulle ett fjäderdun kunna skynda sig?)


            vi tittar alla
            följer med blicken
                        svävandet
                        >landningen

I likhet med Ekdahls diktvi, som kastar fram plötsliga infall om brädspel och arkitekturkunskap, avstår Ástas diktjag från att förklara sig.  Men inte som del i ett maktspel utan av någon annan orsak som lämnas oförklarad, och därför verkar ännu mer betydelsefull.  "tunna naglar (sälar) på hornhinnan" framstår som ett destillat av eftertanke, det sannaste uttrycket för något just nu förnummet i sinnevärlden.  Till och med kursiven verkar bära på specifik mening.  Och vad är "den vänstra blomman"?  I det fallet kommer en förklaring på nästa sida, som visar fyra rudimentära skisser av vad som liknar fyra blommor, placerade i var sitt hörn av en osynlig romb.  Därpå följer dikterna "Översta blomman", "Höger blomma", "Nedersta blomman" och "Vänstra blomman", vilka tydligtvis är något slags gestaltning av respektive teckning eller av något okänt som dessa representerar.  Skissen av den översta blomman liknar en ros.

det är en fram-
tid som kännetecknas av konturer
hypoteser om kronbladens textur
                flygande löv
                och en stjälk
                följer med vinden
en ros eller maskar
antingen eller eller
är det en ros eller maskar?
...

Vad är det som försöker avkodas?  Diktjaget (eller är det dikten själv som talar?) undanhåller något, inte för att bedra eller mystifiera utan av koncentration på att hålla fast något väsentligt.  Dikten har ryggen mot läsaren och jag vill säga att också det här är humor.  För är det inte humor när man lockas till skratt, om så av förundran lika gärna som slapstick?  Återkommande ord och teman knyter samman dikterna i en systematik sui generis: järnväg, nycklar och lås, glaskulor, "tjärnen i nacken".

Båda böckerna är självsäker dikt.  Det är självtillräckliga röster som talar, som vet vad de vill men vägrar säga det.  Det tycker jag är bra poesi.