Jag har läst två böcker av Jascha Golowanjuk: den självbiografiska skrönan Min gyllne väg från Samarkand och den senare romanen Paradiset. Förstnämnda är hans debut från 1937, som blev en omedelbar storsäljare, och han skrev sedan i stort sett en bok om året fram till sin död 1974. Nästan samtliga lika älskade av hans trogna läsare som sågade av kritikerna. Sedan glömdes han bort. Jag vet att Rebecka Kärde skrev något om honom i DN för ett par år sedan, vilket väl tillsammans med den här biografin kan räknas som ett slags minirenässans.
Golowanjuk var en fjunung, lovande violinist i Samarkand när ryska revolutionen bröt ut. Adopterad av en dansk bankir med tycke för pojkar lyckades han fly, omsider till Sverige. Han får en fot in i nöjeslivet, spelar i revyer. Men han är också en berättartalang, och svenskarna törstar efter att läsa om exotiska äventyr. Han brer på med klichéer och stereotyper när han skriver om familjens flykt genom centralasiatiska öknar men han gör det underhållande och han har trovärdighet – succén är ett faktum. I bok efter bok kokar han ny soppa på ungefär samma ingredienser: sorgliga, dråpliga, spännande historier om rotlöshet i främmande östeuropeiska miljöer eller kosmopolitiska Wien eller Paris. Per Enerud beskriver hur hans nya bok alltid kom lagom till julhandeln och var en perfekt present till svärmor. Ämnena var hämtade ur rysliga erfarenheter men böckerna ville inte uppröra, de ville underhålla. Jag är inte förvånad att läsa att han tydligen beundrade W. Somerset Maugham.
Så släpps man inte in i litteraturens finrum. Men det räckte inte med det: Golowanjuk möttes av öppet förakt, av kulturvärldens hån och missänksamhet. Han talade god svenska och han skrev populära böcker, men han var utlänning, han var jude och homosexuell. Lägg därtill hans borgerliga bakgrund och aristokratiska manér så förstår man att hans blotta varelse tolkades som en orättvis kritik av det rejäla svenska folkhemmet. Hatet var ömsesidigt, framgår av de många brev som Enerud citerar, främst till och från vännerna och författarkollegorna Ulla Bjerne, Hagar Olsson och Sigrid Gillner. "Det är småaktigheten, småborgerligheten, skvallret, intrigerna, förföljelserna. Det är inte förföljelsemani hos mig, det är erfarenheter sedan 20 år!!!" kan det heta. Men i böckerna syns inget av det där, bara förförisk utländsk glamour och kittlande osvenska vanor. Han använde exotiseringen som försvar, som en sköld mot det samhälle som vägrade acceptera honom, vilket bara förstärkte hans främlingskap.
Så mycket han gjorde saga av sina erfarenheter är mycket ändå ovisst om Golowanjuks liv: två födelseår florerar, man vet inte precis vad han egentligen upplevde under sina flyktingår och relationerna inte minst till andra män förblir svävande. Per Enerud fokuserar i första hand på att reda ut sådant där. Han lusläser brev och dagböcker, pusslar ihop namn och platser ur romanerna med verifierbara fakta som om det är en deckargåta att lösa. Det blir också spännande att följa. Men Golowanjuks litterära gärning hamnar på andra plats och det är synd, för han var ju trots allt författare och det är som sådan han står att möta på antikvariaten. Enerud använder böckerna nästan enbart som källmaterial till personforskningen men jag får ingen klar uppfattning om hur de är att läsa som romaner. Inte ens det samtida mottagandet behandlas i mer än något kort kapitel och enstaka ströanmärkningar. Det är uppenbart att vissa romaner är mer verklighetsnära än andra, men de minst biografiska diskuteras knappt och de mest biografiska framstår som rena memoarerna i Eneruds läsning. Det finns en litterär distans däremellan som lämnas outforskad.
Men det är en bok om Jascha Golowanjuk som person och om det svenska samhälle som vägrade erkänna honom som sin egen. Det är så man får bedöma den och min bedömning är att den är bra. Det är en spännande historia, och det hade väl Jascha själv ansett viktigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar