Bisarr bok. Jag köpte den, liksom säkert de flesta av dess läsare, i bokhandeln i Pompeji. "En berättelse om kärlek" hävdar baksidestexten – kärlek till Pompeji, antiken, konsten, Neapel, Italien etc, tänker man i början. Essäinslag om Vesuvius utbrott omväxlar med anekdoter från resor i författarens(?) ungdom. Epoker blandas piggt och hurtigt.
Bokens presens är en Pompejikonferens år 2000. Berättaren stöter på en gammal flamma, en känd brittisk skådespelerska, de är båda i sextioårsåldern men unga i sinnet. Flörtigt värre. På museet i Neapel träffar han en kvinnlig guide i 25-årsåldern som inbjudande nog förevisar de snuskigaste fynden (penisamuletter o dyl); hon har fylliga bröst och öppet sinne för hans allt annat än tvetydiga närmanden. De tre ger sig ut på ett nattligt strövtåg genom utgrävningsområdet, vilket ger anledning att berätta fakta om antikens vardagsliv, några utvikningar om särskilda konstverk (speciellt intressant om den så kallade dykarens grav) och en och annan skröna.
Men kärleken till historien kan aldrig överrösta den faktiska, sinnliga kärleken – kärleken till sådant som att visa först stjärt och sedan sköte för varandra, idka skämtsamma samlag i Pompejis bordell, se på när de två kvinnorna låter champagnedoftande kiss strila i gräset och själv gå fram och hålla handen under strålarna och få stånd. Han minns ett slumpartat möte med en badande kvinna i havet, som ville att han skulle "explodera ... i hennes uppjagade undervattensgrotta". Han förföljer en prostituerad dvärg på Neapels trottoarer. Och så vidare. Sensuellt. Och mellan varven ett citat ur Vergilius.
Till formen är det en ganska spännande blandning mellan roman, essä, reseskildring och frisinnat fabulerande. Det är en lärd bok, full av humor och vackra iakttagelser, på många sätt romantisk i fullt acceptabel bemärkelse. Men... Jag vet inte vad jag ska säga!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar