Niklas Rådströms far har blivit en av de där bortglömda från förr. Han dog dessutom redan 1963 och det här är följaktligen en av hans sista böcker. Modernista återutgav den i en sladdrig volym 2010 – bortglömd i sin tur – men jag har läst en äldre upplaga.
Det är en snärtig och snabbläst roman som börjar i brittisk stil. Jag tänker omedelbart på Muriel Spark och Ansiktet utåt, som utspelar sig bland skådisar i sextiotalets Rom; här är det nattklubbsmiljö i Paris. En cynisk huvudperson berättar på vass, journalistisk prosa om hur han smider ränker och överlistar världen. Man ler införstått och anar att han så småningom kommer att vara för slug för sitt eget bästa. Riktigt så går det inte. Det blir snart uppenbart att Rådström ägnar sig åt något mer förvirrande och ja, nog intressantare, än snitsig societetssatir.
För berättaren Peter Renner tjänar i hemlighet en figur som kallas Översten, och denne är inte vilken grå eminens som helst, utan en helt historisk figur. Jag ska inte säga vilken. Inslaget smakar Jägarna på Karinhall snedstreck Willy Kyrklunds konstigare upptåg och blir en bisarr kontrast till realismen i övrigt; bisarr i bästa bemärkelse. (Likt Kyrklund förresten griper Rådström efter plurala verb när auktoriteter ska skildras. Det är synd att det stilknepet knappast är möjligt idag.)
Peter Renner har en plan – genialisk, såklart – att starta en nattklubb med dansöser som är lookalikes till Sophia Loren, Gina Lollobrigida, Ingrid Bergman och andra åtrådda skådespelerskor. Det genialiska stannar inte vid affärsidén. Avsikten är på något sätt att skapa en parallellvärld av kopior genom att vrida upp showbusiness falskhet till max. När människorna inser att de lever i en värld av simulacra (med en tjugo år senare term) så kommer de, liksom Renner, i sin förvirring att böja sig för den enda som inte har någon like: Översten. Han skulle få makten men "aldrig utöva den utan bara ha den" och, säger Renner, "det skall vara min lycka ty jag är hans undersåte". Att vidare sammanfatta tanketurerna är ämne för minst en kandidatuppsats. Det finns flirtar med fascism eller snarare gammaldags envälde i temat, och uppenbarligen proto-postmoderna tankar, kanske Camus absurdism, men inte minst spökar idén om Guds död. Vem som dödat honom är en öppen fråga och ännu mer vad som bör göras åt det. Och vem som lider mest, vi eller Gud. Eller gudarna.
Om inte stilen vore så kvick skulle man storkna av allt idéinnehåll som trängs på 190 luftiga sidor. Trådar dyker upp och tappas bort på vägen. Men Rådström lyckas samtidigt göra hysterisk underhållning av det (ja, hysterisk i bra bemärkelse) och det är behållning nog. Så här sorglöst impulsiva romaner skrivs inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar