Det här blir ett slarvigt inlägg om en inte jättenoga läst bok. Antologin, på ett drygt hundratal sidor, ackompanjerar en film från 2017 med samma titel, också gjord av Malin Pettersson Öberg. Några stillbilder ur denna finns inflikade och bidragen, enskilda essäer blandade med intervjuer, ger en ganska bra bild av hur filmen bör vara. Den handlar om ett arkiv som förvaltas av Stockholms stadsbyggnadskontor, där modeller i skala 1:50 eller 1:100 över byggnader, kvarter och hela stadsdelar finns bevarade – eller fanns bevarade, i vissa fall. En större rensning gjordes 2010. Flera texter resonerar just kring vad som bevaras och inte, andra om skalor, andra om bostadspolitik.
Ämnet har borgesk potential i ena änden, och de i mitt tycke mest intressanta inslagen är de som rör modell kontra verklighet, eller varför inte kapitlet om gatu- och kvartersnamn. Åt andra hållet finns öppningar mot alla möjliga politiska resonemang. Flera av dem vill säkert kalla sig kritiska, men landar vanligen i alltför vaga plattityder. När anslaget dessutom är akademiskt till förbannelse resulterar det i prosa som ingen utanför en fakultetskorridor ska behöva läsa: "Materialet presenteras således som sammanvävt med och beroende av den plats som upprätthåller dess existensberättigande och, ytterst, som ett resultat av arkivets kunskapsproducerande praktik."
Magnus Florin medverkar med en essä som heter "Miniatyrer om miniatyrer". Det är en författare jag inte annars läst, men har flera böcker av i hyllan för att han verkar intressant. Bidraget här är tyvärr något av en besvikelse, en essä av den där typen som associerar kors och tvärs i till synes realtid, utan något som håller tankarna samman utöver den tilldelade premissen. Han verkar ha tackat ja till medverkan utan att tänka efter och sedan satt sig ner och greppat efter de relevanta läsefrukter som låg närmast i minnet: Gaston Bachelard, Walter Benjamin, lite Strindberg... krydda med några udda statistiska uppgifter så var det klart. Tja, inte omöjligt att lära sig något av, men rätt trist som essäkonst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar