Nu ska jag komma med svepande påståenden och jämförelser som jag inte har tid att gå på djupet med. Det blir inte bättre av att jag så gott som glömt Rynells Hohaj, som jag läste för tre år sedan. Men jag tror inte jag har fel när jag säger att det här är en sämre bok.
Som även denna handlar om att anlända till en främmande ort i ödemarken. Marta är i femtioårsåldern och lever i traumat efter sin handikappade tonårssons död, avlad med en främling en natt för tjugofem år sedan då Kosti, hennes själsfrände, just lämnat henne för att hon insisterat för länge på att skaffa barn. Synen på moderskapets tyngd tycks hon ha ärvt från sin far, ett annat trauma: ett värsta sortens odjur, besatt av att befolka jorden, som misshandlade och våldtog sin "undermänniska" till fru. Hon får nu ett kryptiskt brev från Kosti, som säger sig vara i Mervas. Det är en övergiven bruksort i Norrlands inland. Dit bär det.
Allt detta beskrivs i dagboksform och det står inte klart om Marta är en pålitlig berättare, eller snarare: i vilken grad hennes tänkande förvridits av mötet med det mörka. Skildringen är en sorts litterär introspektion inte helt olik Christine Falkenland, ett slags ältande som får människan att verka sammansatt av fler "stinkande små skrymslen" än tycken och vanor, och livet av mera lidelse och "bergöken" än vardag.
Marta mellanlandar i Djuptjärn, där hon får logi hos Arnold och Lilldocka, två äldre, livsklokt skrockande norrlänningar (som också har förlorat ett barn). Här får hon tid att samla sig. Både praktiskt och genom Lilldockas smärtsamma berättelser kommer hon i närkontakt med känslorna och naturens gång och vågar sig snart själv till det ödsliga Mervas. Hon möter renar, vatten, vind och mygg och känner en ny närvaro. Och ja, till sist även Kosti. I korthet utlagt.
Det är en stiliserad berättelse som vilar nära gränsen till kitsch (vem döper en romanfigur till Lilldocka?) – och kanske överträder den, det är en smaksak. Jag nämnde Falkenland och Hohaj tyckte jag påminde om Birgitta Trotzig light. Två författare som spelar med mörka, outsägliga makter, hos Falkenland rentav demoniska. Mörkret i Till Mervas är människans eget. Det är en fin men avgörande skillnad. Allt härrör här från Martas psyke, kanske själ.
Djur, växter, väder och natur är framträdande i romanen, nästan till den grad att de verkar relativisera människans subjektsposition. Men de gör istället det omvända. När Marta kommer till sitt Mervas känner hon att platsen har upplåtit sig åt just henne, hon badar i källvatten och myggen dansar kring henne i en ungtallskog. En älgkalv visar sig, utstrålande en "hemlig värme" som talar om att allt ska återfödas. Naturen tycks finnas där bara för att ruska om Marta, och hon uppsöker den för att utvinna symboler för sin inre utveckling. Därigenom kommer hon till insikt om att man "måste tvingas ut ur sig själv" – men är det inte raka motsatsen hon just erfarit? Hon har ritat en karta över sig själv och stigit in i den? En vind kan i en Lagerlöfsk liknelse blåsa in i hennes koja "som ville den berätta, att därute hade solen målat upp en värld som var ny och lysande". I sammanhanget blir sådant små förnumstigheter: vinden och solen besjälas inte, så mycket som människorna klistrar ögon och näsa på dem.
Så kan man förstås göra, men om inte effekten överröstar får allt en ton av Paolo Coelho, en inande ton genom raderna. Då föredrog jag flirten med bygderomantik i Hohaj. Martas resa är en tydlig, men inte dristigt övertydlig, symbol för personlig utveckling. Berättelsen blir av bara farten märkligt uppbygglig, samtidigt som trauman och ångest försöker dra nedåt i mörkret. Jag är inte säker på att gummibandet håller. Kanske hade det krävts mera överdrift, yvigare gester, än mer orimligt poetisk dagboksmonolog. Antingen är det halvmesyren som stör mig, eller så finns här en säregen komplexitet som jag inte begriper. Jag får nog leva med att aldrig ta reda på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar