Fortsättning på min någorlunda kronologiska läsning av de grekiska dramerna, fast dateringen av Aischylos övriga tragedier i förhållande till Orestien är väl osäker. Emil Zilliacus har översatt dem alla. I denna volym ingår De skyddssökande, Perserna, De sju mot Thebe och Den fjättrade Prometheus. Det är strålande översättningar, vill jag verkligen understryka. Jag kan inte jämföra mot originalet men svenskan är klingande vacker, hög, dramatisk, målande och svajar aldrig en tum. Inte bara rytmen är snyggt hanterad, han behärskar inrim och allitterationer och alla poetiska knep:
Ve, o Zeus,
gudomlig hämnd
följer Io i oss.
Svartsjuk makas
hat jag känner,
det behärskar
hela himlen.
Vild är den vind som skall föda stormen.
Det låter nästan fornnordiskt här (men knappast annars). Att våga skriva "Io i oss"! Stilen är lätt arkaiserande och han väljer gärna ett ovanligt ord fastän metern inte kräver det: nabo inte granne, rese inte jätte, fjät inte steg. Otidsenligt, kunde ett slentrianmässigt omdöme låta, men Aischylos grekiska var knappast heller vardagsspråk. Han är känd för att vara dunkel och svår. Perserna och Den fjättrade Prometheus finns i nyare översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Jag hyser stor respekt för dem och ser fram emot att läsa … men kan det vara bättre?
Det om det. Zilliacus förord är fylligt och fritt från alla onödiga hyllningsord. Han nästan överbetonar styckenas svagheter, men på ett sätt som bara den kan göra som är trygg med att alla – ju – förstår vad vi här har att göra med: det är Aischylos. Det är odödligt. Klassikerna mår bra av vårt självförtroende och jag mår bra av att se det in action. Jag har förberett mig med lite övrig kringläsning inför varje text, men Zilliacus inledningar hade dugt och förresten är ju handlingen enkel i dessa gamla dramer. Om möjligt ännu enklare här än i Orestien. Det händer egentligen ingenting, kunde man nästan hävda.
De skyddssökande är placerad först, för att man ännu 1948 ansåg detta vara Aischylos (och därmed världens) äldsta bevarade pjäs. Detta visste man på grund av vissa ålderdomliga drag i textens uppbyggnad, till exempel körens framträdande plats. Zilliacus tar verkets tidiga tillkomst som ursäkt för "brister och otympligheter" av olika slag. 1952 uppdagades papyrusbevis på att detta måste ha varit ett av tragödens sista verk. Snopet!
Det kanske mest slående med denna tragedi är att kören utgör huvudperson. Den består av de femtio döttrarna till Danaos, som tillsammans med denne flyr från Egypten till Argos för att undkomma tvångsgifte. Där bönfaller de kung Pelasgos om skydd, som vacklar om han bör ta emot dem eller inte (han riskerar att dras in i ett krig med de påflugna friarna). Han gör det till slut, men bara efter att ha rådfrågat sitt folk i god athensk anda och fått ja. Men friarna väller ändå in i staden till slut, föresprungna av en inte så lite fräck härold ("Så måste jag då släpa er vid håret, / då I ej viljen lystra till mitt ord."), och oron som ruvat hos dem alla brister ut i skräck. Där tar det slut. Dramat är första delen av en annars förlorad trilogi, och man hade gärna sett fortsättningen.
Jag tycker inte att man behöver sträcka sig efter ursäkter, det här är ett enkelt men effektfullt drama, som aldrig är långtråkigt. Mycket tack vare rytmen i replikerna. Pelasgos och körledarinnan har ett riktigt fint parti omväxlande enradingar där hon först nyfiket frågar ut honom om vad han vet om historien med Io, vilket plötsligt vippar över i att han ställer frågor till henne – som en dans, där båda redan från början vet vart de vill komma. Kören, körledarinnan och Danaos omväxlar senare alla tre i rörande solidaritet med varandra. Hela texten utstrålar välvilja trots oro. En vacker jungfru liknas vid en "fjunig sommarfrukt". Gillar det!
Texten till Perserna föregås av Zilliacus egenkomponerade vers i fyra strofer: "Hellenska segerdrama, ditt budskap sprid / och lär oss alla, barn av en eftervärld: / ett litet folk som vill sig värna / hövs ej att frukta för övermakten. […]" (Han var bättre som översättare.) Kan man tro att det är vinterkriget som spökar. Perserna är den enda bevarade grekiska tragedin som inte bearbetar mytiskt stoff, utan utspelar sig i sin samtid. Närmare bestämt åtta år innan uruppförandet, då grekerna slutligen besegrade det invaderade perserriket. En händelse som måste ha känts in på bara kroppen att se gestaltad på scen. Än mer anmärkningsvärt är att den skildras ur förlorarnas perspektiv – vilken storsinthet! Så brukar det i alla fall heta. (Förlagstexten till nyöversättningen menar till exempel att det "antyder möjligheten av försoning och förståelse".)
Kanske, och kanske gick jag in med uppskruvade förväntningar. Det är väldigt mycket jämmer och elände, ja, det är faktiskt vad hela dramat går ut på. Den orientaliskt utstyrda drottningen står och väntar på besked om ett avgörande slag, och redan då i början är det uppenbar fara å färde. Budet kommer om att perserna – som för övrigt kallar sig själva "barbarer" – förlorat. Sedan är det nästan idel verop tills att Xerxes, som trots allt överlevt, återvänder sorglig och skyddslös. Då blir det verkligen idel verop de sista femton sidorna, och det är rätt storslaget i sitt mässande. Man blir överväldigad, men dras kanske också mot en känsla av parodi – jag tror att det fina är komplexiteten.
Jag kan inte undgå att tänka på den athenska publikens skadeglädje. Är det självklart att fiendens nöd väcker medkänsla? Särskilt som deras statsskick framställs som en urmodig despoti och som perserna rentav i något förtäckt citatform lovprisar athenarnas mod och demokratiska styrelse. Att huvudbudskapet är att hybris straffar sig är otvetydigt. Vilka känslor som i övrigt väcks är inte så självklart. Iliaden är ett tydligare monument för inlevelse med fienden.
De sju mot Thebe är inte kul, alltså. Handlingen är ett stycke ur Oidipussagan: Oidipus ene son samlar en armé för att inta Thebe, där hans bror är kung. Det slutar med att de dödar varandra. Att intrigen är nästintill obefintlig är varken unikt eller nödvändigtvis dåligt, men det hela är upplagt som en enda serie krigsförhärligande tirader, med sju långa beskrivningar av sköldutsmyckningar som paradnummer. Här finns också en ovanligt direkt misogyni: "Vad ute sker, är mannens sak, ej kvinnans. / Bliv inne du, där gör du ingen skada. / Har du förstått mig eller är du döv?" Förmildrande omständighet är att kören är kvinnlig, och att det går att ta deras parti. Antagligen bjuds man hålla med den manlige stridshetsaren, men det är kvinnornas jämmer och klagan som väcker sympati hos en modern läsare. När allt börjat gå riktigt illa sansar sig dock kören och då vet jag inte ut eller in längre.
Den fjättrade Prometheus är liksom Perserna en sådan där text med modernt bagage. Här har man sedan cirka Byron velat läsa en hyllning till människans frihet och dådkraft. Dramat handlar om Prometheus, han som stal elden från gudarna och gav till människorna, för vilket han straffades av Zeus med att bindas vid en klippa (och sedan lite annat, men det ingår inte här). Det är också en text vars upphov i modern tid har ifrågasatts: konsensus nuförtiden verkar vara att Aischylos nog inte kan ha skrivit det. Kanske finns bra skäl att tro så, men borde man inte ha lärt sig något av den misstagna dateringen av De skyddssökande? Att döma efter textanalys är vanskliga saker, vilket Zilliacus i det här fallet erinrar om i sitt förord. Han påminner också om att tragedin blott är en del av en större trilogi, som inte alls lär sluta så som Byron vill.
Nej, jag har svårt att läsa Prometheus på det sättet. Handlingen är förresten enklast möjliga: titelpersonen står där vid sin klippa och talar om sin olycka för i tur och ordning några mötande figurer, och till sist kommer Hermes sänd av Zeus och ser till att han störtar ner i avgrunden. Jag ser litet skäl att sympatisera med Prometheus; han verkar skrytsam, bitter och kokett. Kan man lita på att han inte vinklar historien till sin fördel? Zeus straff är måhända måttlöst, men det understryks flera gånger att han är ny på tronen och inte vuxit in i sin roll än. Sannolikt (har jag förstått) slutar trilogin med att både gudar och människor försonas och hittar sina respektive platser.
Kören är för övrigt mer kommenterande här, inte så central som i de övriga Aischylos tragedier. På några ställen verkar texten snubbla i motsägelse. Jag tror M.L. West bygger en del av sin misstro mot upphovet på sådana saker, jag ska läsa vad han skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar