Nobelprisets första årgångar rymmer några doldisar, varibland kanske Mistral. Han är möjligen ännu läst i sitt hemland Provence och av franska skolelever. Förnamnet skriver jag av efter omslaget, och det är den provensalska formen (occitanska om man så vill); på franska heter han Frédéric. En enda svensk översättning finns av hans huvudverk och det är denna, utförd 1904. Översättare var akademiledamoten Carl Rupert Nyblom och boken utkom på hösten, några veckor innan författarens Nobelpris. (Tillkännagivandet skedde vid denna tid först på utdelningsdagen den 10 december.) Korrupt? Eller bara en kulturgärning?
Det rör sig om en lika episk som romantisk dikt i tolv sånger. Skådeplatsen är ett bondeidylliskt Provence och handlingen kretsar runt det unga kärleksparet Mirèio (den provensalska formen av Maria) och Vincèn (Vincent) – hon dotter i en förmögen familj, han en simpel korgflätare. Hennes far vägrar ett sådant nergifte och det hela får ett tragiskt slut à la Romeo och Julia. Att fullständigt uppskatta detta kräver möjligen en del bakgrundskänning och lyckligtvis är översättarens förord till hjälp. Han infogar Mistrals egen självbiografi på några sidor, en rätt så romantiserad historia om hur han kom att tändas av patriotisk glöd och föresätta sig att göra ett kulturspråk av sitt modersmål. Vilket han förvisso lyckades med, åtminstone i sin samtid. Provensalerna kunde sedan gammalt yvas över den medeltida trubadurtraditionen, men Mistral ska mer eller mindre ensam ha ombesörjt språkets renässans under några nationalistiska decennier sent 1800-tal.
Förordet jämför honom med Runeberg. Det är säkert rimligt på flera sätt, men Fänrik Ståls sägner är alltför levande och dynamisk, för mångbottnad, helt enkelt för bra! – för att rättvist kunna liknas vid det här; jag tänker snarare på Tegnér och Frithiofs saga. Båda är den där typen av självmedvetet nationalepos som nog bara en sann artonhundratalsmänniska kan uppskatta. Här finns kärlek, trolldom, slagsmål, rediga bönder, skrytsamma naturskildringar och virtuositet med versmåtten, allt inramat som en klassisk saga. Översättaren nämner också Homeros. Nåja. För en modern läsare kan projektet inte verka annat än spekulativ konstruktion.
Mistral uppfann till folkspråkets fromma ett eget versmått, som går så här: två rader manligt rimmade fyrtaktiga jamber, en alexandrin med kvinnligt slut, tre rader manligt rimmade fyrtaktiga jamber, en alexandrin som rimmar på den förra. Det vill säga:
Som för ett villbråd jägarhunden,
Vincèn stod klar till strid på stunden.
– »Hör på!» han skrek så, att han nära sprängt sin röst.
»Du glop, som på din skinkmärr pöser,
stig ned – jag annars ned dig föser!
Du vaknar, tror jag? Ovett löser.
Låt se nu, hvem af oss har diat bättre bröst!
Strofen är tämligen representativ. Sista raden är till exempel fantastisk. Men vad "ovett löser" ska betyda förstår jag inte. Översättaren har haft att kämpa med, och det är egentligen en stor bedrift att nästan felfritt ha rott det här i hamn. Verkliga nödrim är sällsynta men klumpig syntax går knappast att undvika (och det hjälper väl inte att själva berättelsen gärna gör krumsprång i jakt på konstgjord livskänsla). Det största problemet med versen är de där tre rimmen i rad. I provensalskan vet jag inte, men åtminstone på svenska ger de ett forcerat intryck hur skickligt de än hanteras. Ja, de har väl något av folklighet, man tänker någon lustighet av Fröding – men upprepa detta i strof efter strof genom två hundra sidor så stelnar leendet ganska snart. Trovärdigheten är inte heller maximal när denna frodiga, frejdiga form ska förmedla sorg och ångest. Till blomster och folkdans funkar den bättre.
Vad gäller översättningens tillkomst och begränsningar ska jag helt enkelt citera förordet:
Det försök, som nu föreligger, till försvenskning af den för ett nordiskt, rimfattigt språk ingalunga lätthandterliga dikten »Mirèio», är utfördt med stöd af den franska prosaöfversättningen af Mistrals egen hand, som till lättnad för både fransmän och främlingar finnes anbragt i de vanliga editionerna af dikten, samt med rådfrågande af den till Koschwitz' »Edition classique» bifogade provensalska ordboken och Bertuchs tyska tolkning. Öfversättningen omfattar diktens tolf sånger, dock med uteslutande af den i sjätte sången något omotiveradt insatta tillägnan till de förnämsta kamraterna i Feliber-förbundet; vidare den passus i samma sångs senare del, som omfattar spökerierna i Fégrottan och till en del äfven öfverhoppats af Bertuch; slutligen också i den elfte sången några öfverflödiga strofer af denna långa episod, samt likaledes en enstaka strof i slutet af sista sången, som också är utesluten af den tyske tolkaren.
Det är alltid tråkigt med ofullständiga översättningar, men här må Nyblom vara förlåten att han nedkortat slutet, och särskilt elfte sången som är en enda lång hyllning till Provencebornas kristlighet.
Den här boken är hopplöst otillgänglig idag och det vore snyggt att avsluta med en önskan om nyutgåva, eller ännu hellre nyöversättning. Men jag tror ärligt talat inte någotdera är så angeläget, Nobelpris till trots. Skulle man ramla över den här gamla översättningen så kan man i alla fall glädja sig åt åtskilliga föråldrade glosor, däribland "immerbadd".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar