Åke Smedberg har skrivit rätt många novellsamlingar, och då vet man inte var man ska börja. Den här har roligast titel. Tolv noveller. Han skriver om människor som sett en del av livet. De kanske är i sextioårsåldern, kanske bor i norrländsk glesbygd eller åtminstone återbesöker den i sina ofrivilliga reminiscenser. De vore lätta att porträttera som förlorare: frånskilda arbetare, håglösa, bortglömda – men det kräver en liten ansträngning att se det så, för de skildras med stor empati och inlevelse. Och den tar sig uttryck i en dimmig kronologi, där tider och platser i livet passerar genom ett lika oklart nu. Huvudpersonen har i regel inget namn, men hans eller hennes döda make och barn har det. Varför man hamnat där man hamnat är en mindre gåta än vad som egentligen hände, då förr.
Den effektivaste novellen, åtminstone berättartekniskt mest intressant, handlar om en man som alltid varit främmande för sig själv. Frun, barnen och ambitionerna hör hemma i en lika främmande tid. Han vet inte varför han plötsligt flyr undan en bil som stannar bredvid joggingspåret. Och han hemsöks av ett barndomsminne då han och Danny släppte en sten på en bil som körde under en vägbro. Men frågan är om det överhuvudtaget har hänt? I novellens andra del är hans dotter i centrum och han själv reducerad till en så undanglidande bifigur att man länge är osäker på vem av männen som är han. Så obetydlig är en människa.
Det är lätt att vara diffus när man talar om en bok som själv är det, och bättre orkar jag inte just nu. Smedberg är bra på att gestalta känslan av att vara strandsatt i ett godtyckligt utspelat liv, där lösryckta minnesbilder av någon anledning biter sig kvar, och med dem tvivlet på om allt hade kunnat levas annorlunda. Ibland blir det ensidigt, liksom kvävt av obearbetad, ordlös ängslan. Det behövs en kontrasterande blick, som nämnda dotter, eller som i den lite udda titelnovellen, där den argentiske författaren gör ett besök i en norrländsk småstad med sin mer konstruktiva syn på mänskornas bekymmer. I novellen "Gudomliga iakttagelser av en outhärdlig kärlek" (en rätt så pretentiös titel!) är den utomstående betraktaren en påhittad gud, som med en inte helt välplacerad ironi ser på ett krisande medelålders par. Här tvingas en objektiv tydlighet fram. De båda huvudpersonernas liv ställs upp i ordningsföljd och ter sig så sedda rätt banala. Tvekan och ångern är förlagd till teaterrepliker dem emellan. Varför?
Och några andra gånger närmar sig medkänslan nästan en skrivövning, exempelvis i novellen om en småkriminell man som stalkar sina vuxna barn. Fint utfört, men det finns subtilare motiv. Allt som allt både starkt och väl grumligt om vartannat, men jag lämnas också med känslan att en andra, koncentrerad läsning krävs för att kunna säga något bestämt. Men jag blev ju så mätt på det gråa också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar