Tredje flykthastigheten, Lotass bok om rymdfart, är väl en sorts uppföljare egentligen. Tre år tidigare kom den här boken om flyget. Rymdboken var en roman, eller kunde åtminstone lätt läsas så, en kronologisk berättelse om Gagarins och Sovjets optimistiska strävan uppåt. På omslaget till den här boken står som genrebeteckning: "samling". En samling korta avsnitt daterade 1903 till 1947 vilka spänner över flygets första årtionden. Det är fackprosa, memoarprosa, uppslagsbok, loggbok, dikt, dramatik, kollage, pastisch, och att dokumentära källor ligger bakom kan knappast undgå någon (det står i baksidestexten).
Här är fullt av anemometrar och barografer, modellbeteckningar och noga angivna mått. Flyghjältar berättar i efterhand om sina bedrifter att navigera genom trånga bergspass. Åtskilliga kraschar eller nödlandar i oländig terräng och måste starta från isflak eller fält under dåliga väderförhållanden. Ofta är oklart om de lyckas. Och kanske är att lyckas inte poängen. Människorna i den här historien tycks sällan drivas av framstegstro och självförstärkande entusiasm – som i Tredje flykthastigheten – men oftare av ett tvång, en flygkonstens inre nödvändighet vars verktyg de är.
Frihetskänslan i att stiga upp i himlen endast glimtar. Mer typiskt intryck gör de två pjäsutkast där flygare ömsom mässar om fördelaktigt väder, ömsom kräks, där en grupp bakgrundstatister bär stenar från bergen för att bygga en landningsbana på en slätt. Flyget som naturmagi, som hednisk ritual. Det kapitel som mest förbehållslöst talar om "människoandens triumf över materien" förvrids från den romantiserade självbiografi som antagligen tjänat som grundtext till något rent kafkaartat, genom att syftet med den strapatsdigra flygningen sägs vara att frakta pappersklämmor (till otillgängliga trakter där de "nödgades bruka icke auktoriserade eller hemmagjorda pappersklämmor").
Jag är mycket svag för det här. Lotta Lotass håller i allt hon producerar en särskild, upphöjd ton, opersonlig på ett ibland skrämmande, ibland komiskt sätt. Bakom texten verkar finnas någon okänd princip, en nyckel som gått förlorad för oss – ungefär som att tolka aldrig så utförliga egyptiska gravtexter utan att ha grepp om deras tankevärld. Ofta är den känslan helt enkelt en effekt av kollagetekniken. Texter ur olika genrer kraschar mot varandra och upphäver varandras premisser. I händerna på en sämre författare blir det lustigt och oväntat, kanske ballt, när man håller på så; Lotass lockar fram riktig poesi ur krockarna.
Då och då får jag erkänna att jag blir mer impad av den säkra kompositionen än direkt berörd, som i det eleganta avsnitt där en alltmer uppjagad pilot beskriver sin undermåliga utrustning, korsklippt med sakliga redogörelser för Beaufortskalans vindstyrkor från ett till tolv. Och visst är ett kapitel en datoröversättning från tyska? Prosa som denna: "Modell 322 har landningsställ under nosen och är tänkt att utrustas med fyra stycken Pratt & Whitney R-2180. Man räknar med att den skall uppnå en maximal hastighet av femhundra kilometer i timmen vid en höjd av omkring 7.500 meter. Maximal bomblast beräknas bli fyra och ett halvt ton." (utdraget på fyra sidor) kräver en läsare som uppskattar form före innehåll. Mig alltså! Men rättare är att säga att formen här är innehållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar