Det här är en kassett med sex små häften om vardera en essä. Temat är poetik och inbjudna att delta var sex skandinaviska författare: tre svenskor (varav en finlands-), två danskor och en norrman.
Poetik är ett svårt ämne. Att skriva om att skriva blir lätt outhärdlig läsning, ett slags navelskåderi som ofta tycks frustrera till och med den som ägnar sig åt det. Många författare vet nog inte riktigt varför de skriver, efter vilka principer och på grund av vlika drivkrafter. Det är helt rimligt. Det är en sak att vara konstnär, en annan att vara teoretiker.
Med det sagt. Jila Mossaeds bidrag "Att andas ord i skogen" är uppställt som dikt eller aforismsamling men är en berättelse om hur hon erövrade svenska språket som vuxen, efter att ha flytt från Iran. Det är på gott och ont hennes urberättelse, den som hon skriver om och om igen. Den är stark och just här mer detaljerad än jag sett den förr. Anne-Louise Bosmans "Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jeg tror ikke på, at det er sådan, jeg ser ud" är en lika personlig text, som i tur och ordning redogör för uppkomsten av hennes fyra böcker. Hon återkommer till misstron mot det personliga i poesin och jag tycker framför allt om inledningen, om den dubbla skammen i att vara både författare och lönearbetande.
Burcu Sahins försök i genren heter "Älskade syskon". Man ska kanske minnas att hon är yngst i gänget, vid denna tid tjugofem år, nyss debutant. Det här en typ av text jag har ytterligt svårt för. Den är skriven som en serie brev till hennes "älskade syskon i skrivandet", varav det första sätter tonen med en nonchalant antydan att hon ligger i soffan och onanerar. Kroppen ska här vara central – den queera, icke-vita kroppen i förorten. Viktigast är kanske idén om den förtrycktas språklöshet, en idé hon tar för given för att däremot kunna framhålla sina tilltalade "syskon" (exakt vilka som räknas förblir oklart) som av nöden födda författare. Att se skrivandet som en motståndshandling är förvisso inget fel. Men varför detta patos, suckar jag, varför dessa eviga anaforer, varför dessa rader om att "ropa mina mormödrars namn". Har någon någonsin faktiskt gjort det? Med samma koketteri hävdar hon att hon egentligen inte vill skriva (slipp då?) utan "hellre sy med mina mormödrars mödrar". Det besvärligaste är dock kombinationen av sentimentala vardagsscener, anspråket att tala för en gemenskap av kämpande kroppar och citat av typen "AnaLouise Keating skriver: Thresholds mark crisis points, spaces where conflicting values, ideas and beliefs converge, unsettling fixed categories of meaning." Tilltalet och utsagopositionen är rakt igenom konstruktion, med hullingar som hotar den obehörige. Jag ger mig och går vidare.
Landar då i Ida Marie Hedes "Jeg tænker tit over, om Ilvan og Darcy blev født ud af mine øjenhuler, efter at jeg kortvarigt havde fjernet øjeæblet, eller om de blev født ud af min røv?". Som det låter finns här en ganska ansträngande vulgaritet och absurdistiska anekdoter som snarare signalerar (en säkert för författarskapet viktig) respektlöshet än utvecklar tankeinnehållet. Men hon skriver också mer nyktert om friheten i språket respektive samhället. Hennes skrivande är uppenbarligen tätt knutet till möjligheten att åstadkomma social förändring, liksom till kroppen. Ganska diametralt mittemot mitt eget litteraturintresse, men jag kan respektera det.
Henrika Ringboms bidrag "En halv meter ovanför marken" är klart och opretentiöst. Hon redogör för sin personliga historia men hela tiden utifrån dess relevans för skrivandet och hon kan berätta i sökande ordalag om yoga och japanska teceremonier utan floskler. Hon är befriande konkret och ärlig så fort det är möjligt, uppger till exempel utan omsvep att idén att skriva en viss bok i dialogform kom från en essäsamling av Jesper Svenbro, och att en essä som Elisabeth Hjorth skrev om hennes debutbok fick henne att återvända till den efter tjugo år. Stort att kunna ge sina kritiker sådant erkännande!
Sigbjørn Skådens "Landskap, minne, raseri" är på bokmål. Men han skriver annars i första hand på samiska, om vilket han resonerar initierat. Det är nog den första text jag läser om samisk litteratur som inte andas ut en imma av naturromantik och indignation. Snarare nyfikenhet och introspektion. Positionen som samisk författare är inte en gåva av gud så mycket som av historiskt godtycke, men nu är det en gång den som gäller att förvalta. Jag tycker särskilt om vad han skriver om "den eksepsjonelle setninga": att hans skrivprocess handlar om att metodiskt nå fram till den exceptionella meningen som "leviterer over de andre setningene på boksida". Det tror jag att jag kan ställa mig bakom.
Sammanfattningsvis kan jag bara observera att de sex författarna överlag skriver mycket mer om litteraturen som ett medel att åstadkomma politisk förändring eller uttrycka något av sitt jag, snarare än som språk rätt och slätt. Det handlar minst lika mycket om identiteten som författare som om hantverket eller konstnärligheten i det faktiska skrivandet. Kanske skulle det se lite annorlunda ut idag än 2018? Förmodligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar