Den här boken har fått ganska mycket uppmärksamhet för att vara en utgåva av antika texter. Det rör sig om en saftig volym om 17x24 cm och nästan 500 sidor av huvudsakligen grekiska papyrusfragment som hittats i den egyptiska sanden. Närmare bestämt i det som en gång var den antika staden Oxyrhynchos soptipp. Ett par engelska arkeologer tog sig för att gräva där på 1890-talet och uppdagade genast spillror av det apokryfiska Tomasevangeliet. Den lappen publicerades som P. Oxy. 1. Till dags dato har omkring fem tusen papyrer dokumenterats och utgivits med transkription och engelsk översättning, vilket bara motsvarar en eller två procent av allt som grävts upp.
Fynden täcker en period från hellenistisk tid ett par århundraden f.Kr. till början av den muslimska eran efter 600-talet. Det mesta är olika listor, förteckningar och administrativa dokument som ger en rik bild av tidens samhälle, men kanske är mindre upphetsande läsning för en lekman. Men där finns också privata brev, rättsliga inlagor, dikter och prosaverk, filosofiska texter, trollformler – ja, allt som människor haft anledning att skriva ner. Föreliggande samling lägger naturligt tonvikten på sådana mer spännande och inte sällan fantasieggande fragment. Äktenskapskontrakt, kvitton på sålda slavar, läkarutlåtanden, orakelsvar, hälsningar till släkt och vänner – och en hel del fragment av sådana som Platon, Euripides, Kallimachos, Simonides, en del känt från andra fynd eller citat och i vissa fall redan utgivet i svensk översättning, annat unikt material. 368 fragment har valts ut och lagts huller om buller, som på fyndplatsen.
Jan Stolpe har översatt det mesta, Lars-Håkan Svensson en del av det som är på vers (och ganska ofta med väl stora friheter i versfötterna!) och den för mig okände Daniel Samuelsson några texter. Var och en har bidragit med kommentar till säkert mer än hälften av fragmenten.
Inte sällan fantasieggande fragment, sa jag. Det är en sanning med modifikation. I princip är de ägnade att egga fantasin (här P. Oxy. 4126, nr. 95 i boken):
… drog jag mig tillbaka och gick till sängs. Och jag skickade efter astrologen, han den enögde, för att han skulle kontakta dig och han sa att han inte kunde hitta dig. I lyktsken gick jag tillbaka och när jag hörde av Serenilla vad du hade gjort med henne blev jag upprörd över att du hade uppträtt på ett sätt som inte var dig värdigt. Ta alltså emot henne däruppe före festivalens slut. Jag skulle redan ha varit där om jag inte hade blivit biten av en galen hund, just på dagen för Hundstjärnans uppgång, den tjugofemte, och fram till nu … fruktansvärt …
Hur mycket antyds inte i det korta utsnittet! Snacka om att antiken blir levande och får kropp. Jag vill åtminstone känna så. Gör det väl i någon mån. Men något lägger sig emellan texterna och min verkliga inlevelse, jag tror flera saker.
Dels att de översatts till svenska. Det är ju en konstig klagopunkt! Är man inte väldigt duktig på grekiska finns inget alternativ, men det är ändå något helt annat att läsa "badväska", "handpenning" och "fruktträdgård" än motsvarande ord i original. Det går inte att läsa "sofföverdrag" och inte få upp en bild i huvudet som stämmer dåligt överens med de faktiska förhållandena i Oxyrhynchos. Men omvänt finns ju risken att man, om man lär sig grekiska och kämpar igenom originalpapyrerna, bara låter sig suggereras av de exotiska glosorna. Hur man än gör är den verkliga inlevelsen undflyende.
Dessutom är mängden överväldigande. Den här boken bör inte läsas som jag har gjort, från pärm till pärm, några fragment åt gången vid läggdags och relativt ytligt. På ett uppslag kan trängas ett brev liknande det ovan citerade, en kort begäran om hästfoder mot kvitto, en besvärjelse och en lista med programmet för en föreställning på arenan. Vart och ett av fragmenten ber om ens koncentration och begrundan. Jag låter mig lockas att bläddra vidare. Mitt fel!
Det måste också sägas att många av dokumenten inte är av den charmigaste sorten. Även om det är viktiga källor till vår förståelse av antiken har man snart läst sig mätt på avtal om skuldreglering och liknande, låt vara att ett livsöde skymtar därbakom. Många av texterna är också tyngda av ordrik formalia av typen hälsningar, dateringar och vidimeringar.
Inget av detta ska förstås som invändningar mot boken, utan som inneboende problem i den här sortens material. Utgåvan är påkostad, med två förord av redaktör Karl Dunér och grekiskaprofessor Ingela Nilsson och tre nischade efterord av Denis M. Searby (om papyrus som skrivmaterial), Alexander Andrée (om papyrologins historia) och Paul Linjamaa (om Egyptens senantika religionshistoria). Om de sista två kunde möjligen hävdas att en redaktör borde gått fram hårdare i formuleringarna. Men ingen kan klaga på kontextualiseringen.
Eller? Jag kan trots allt önska att något mer handfast hade sagts om Oxyrhynchospapyrernas historik under alla de år som gått sedan den första utgrävningen. Boken kan lämna en med intrycket att vara en rapport från en unik och lite kuriös händelse från förra sekelskiftet, vilket det förvisso också är – men de här papyrerna har samtidigt blivit vardagsmat för antikintresserade, man stöter på "P. Oxy." titt som tätt och det finns mer än ett århundrade av forskning som lutar sig mot denna förunderliga "sophög". Fragmenten presenteras med internt löpnummer, P. Oxy.-nummer, tidsangivelse för uppkomst och sammanfattande rubrik (plus ofta kommentar). Fick jag förmätet önska något mer vore det en uppgift om när respektive fragment publicerats i serien Oxyrhynchus Papyri.
Jag unnar mig att gnälla lite. Mest över mina egna tillkortakommanden, egentligen. Det säger sig självt att det här är en kulturgärning av rang, som jag kommer ha nytta av som referenslitteratur resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar