Det här är en samling av olika sumeriska texter som på ett eller annat sätt handlar om den sumeriska gudinnan Inanna. Den sumeriska gudavärlden, vilken i förlängningen med vissa modifikationer blev den babyloniska, är väl betydligt mindre känd än den grekisk-romerska (med undantag för vissa korsordslösare som nog kan stöta på An och Bau och Utu ibland). Inanna är ursprunget till babyloniernas Ishtar = feniciska Astarte, förebild till Afrodite. Hon delar också egenskaper med Athena och kallas kort för "kärlekens och krigets gudinna" – men det är verkligen i grovt sammandrag. De här elva texterna, som gärna hade fått vara fler, ger redan en mångsidig och intresseväckande bild av Inanna.
Jag ska inte referera i detalj (läs boken bara, det tar en kväll). Men hör på hur vishetsguden Enki svarar när Inanna beklagar sig över att vara förfördelad på krafter ("Jag är Heliga Inanna, var är mina me?"):
Jag lät dig tala som en kvinna
med vacker röst.
Jag lät dig gå i vackra dräkter.
[…]
Jag lät dig trassla till räta trådar, unga Inanna,
jag lät dig reda ut tilltrasslade trådar.
[…]
Inanna, du förstör det som inte borde förstöras,
du skapar det som inte borde skapas.
Du lyfter locket från klagovisornas shem-trummor.
Du låser in musikinstrumenten.
Du får aldrig nog av beundrare som dyrkar dig.
Unga Inanna, du förstår inte
hur man knyter rep över djupa brunnar.
Hon har skönheten, kvinnligheten, ungdomen, kaoset, musiken, trots och makt – och vad betyder den sista raden? En gåtfull, psykologiskt komplex gudinna! Ofta lite fisförnäm ("Herden skall inte ta mig till hustru. / Han skall inte få mig att bära sina ullkläder.") och strulig, och inte alltigenom härlig och god. Här påminner hon mer om de grekiska gudarna än om de samtida egyptiska. Men kanske har de onyanserade lovsångerna inte kommit med i urvalet.
Stilistiskt är det tätt med upprepningar. Vissa repetitioner av hela textsjok liknar folksagornas (lilla bocken, mellanbocken, stora bocken …) medan andra verkar mera mässande, kanske avsedda att gestaltas som skådespel eller ritual. Men många är också av sådan här lokal typ:
Min härskarinna!
Er fader har skickat mig till er.
Inanna, er fader har skickat mig till er.
Det som er fader har sagt var mycket allvarligt,
det som Enki talade om var mycket allvarligt.
Ordagranna repetitioner med någon liten justering, som för att bara förtydliga. Märkligt, men effektivt, ibland riktigt snyggt:
För länge sedan lade han sig ned,
för länge sedan lade han sig ned.
För länge sedan lade sig herden ned.
När herden hade lagt sig ned,
för länge sedan,
lade han sig ned för att drömma.
Rena modernismen! Men så ställer sig ju frågan: hur lyder originalet? Och om jag kunde läsa originalet, vad hade det betytt? Naturligtvis motsvarar den svenska tolkningens upprepningar en liknande stilfigur i sumeriskan, men sedan då, vad motsvarar den i sin tur? Det är förstås helt omöjligt att nå fram till vad formen väckte för känslor, tankar och associationer hos de ursprungliga åhörarna. För en modern läsare rör texten upp mer eller mindre direkta minnen av Göran Palm, Runeberg, Lenngren, Dante, Catullus, Theokritos, Bibeln. Radera allt det så är vi fortfarande inte ens nära i tid. Jag ser inget sätt att överhuvudtaget låtsas förstå vad dessa texter hade för konstnärliga kvaliteter i samtiden, om frågan ens är relevant.
Tolkningar av så här uråldriga texter måste läsas som verk i genren "svensk forntidsöversättning". Den genren känns igen på vissa särdrag som jag inte tror förekommer i annan poesi eller prosa. Ett är de formelartade upprepningarna. Ett annat är i våra ögon fåniga exempel i uppräkningar: "De som kommer för att ta kungen / är ett rövarpack / […] / som aldrig kysser kära små barn / som aldrig smakar stark vitlök / som inte äter fisk / som inte äter purjolök." Vissa uttryck lämnas oöversatta, här i kursiv ("shem-trummor" och "me" ovan). Ibland ger retoriken ett lite komiskt eller barnsligt intryck: "Å, krabbor i floden, jämra er av sorg! / Å, grodor i floden, skrik ut er sorg! / Min moder skall ropa på mig. / Min moder, min Durtur, skall ropa på mig av fem skäl. / Min moder skall ropa på mig av tio skäl." Vadå fem skäl!
Allt det här ger gärna svenska forntidstexter en fläkt av pekoral. Det är såklart helt en sak för oss moderna läsare, men det är också allt vi har – det, och våra (för de flesta ganska dimmiga) fantasier om sumererna. I sin genre är det här en av de bästa forntidsutgåvorna jag läst. Svenskan klingar rik och klar och förfrämligad och gör mig uppfylld av språkglädje.
Tania Kantola har stått för textens poetiska utformning, medan Lennart Warring ansvarat för troheten mot originalet. Jag gissar att den sistnämnde också skrivit efterordet. Det är långt, nästan halva boken, vilket brukar vara julafton för den bildningshungrige. Och här finns mycket matnyttigt om halub-trädet, Dumuzi, den sumeriska historien och de uppenbara likheterna med grekisk och kanaanitisk mytologi (med Persefone inte minst!). Men texten är rikare på fotnoter än inspiration och visst gör det väl något med ens tillit till författarens omdöme när meningen "Det mest kända exemplet på uppståndelse på tredje dagen är Jesus" förses med källhänvisning? (Till boken The riddle of resurrection av Tryggve N.D. Mettinger, Almqvist & Wiksell 2001.)
Synd att det ska sluta i studentuppsats men på det hela taget en mycket läsvärd liten volym.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar