Murnane ingår i det gäng författare som knappast skulle läsas brett om de inte var "ständigt nobelpristippade" (denna alternativa kanon). Svårt att komma runt att även min nyfikenhet fötts så. För ett år sedan kom den här boken i reviderad översättning med en fin spelkula på omslaget.
Det rör sig avgjort om en klassisk modernist – Viktoria Jäderlings förord nämner James Joyce, Thomas Bernhard, Samuel Beckett: män som skriver om män som skriver och tänker, i ett strängt men associativt flöde. Uppluckringen av det narrativa sammanhanget är som hämtad från Italo Calvino, men mycket mer subtil, utan det spjuveraktiga. Och man tänker på minnet hos Proust. Jag associerar också till den mystiska stillsamheten i filmer av Raúl Ruiz. Att beskriva vad boken faktiskt handlar om är svårare.
Här finns en eller flera berättare. (Ärligt talat hade jag inte reflekterat över antalet om inte förordet tagit upp det och det är inte den sorts bok som förstörs av missförstånd.) En av dem är en ensam man vid ett skrivbord i Ungern, som skriver brev till sin redaktör i USA, en yngre kvinna. Han är svartsjuk eller bara fientlig mot hennes man, den svenske prärieforskaren Gunnar T. Gunnarsen. I var sin del av världen spanar de ut över stäpplanden och berättaren spekulerar i deras intryck, minnen och drömmar med suggestiva upprepningar av namn: floderna Sió och Sárviz, Calvin O. Dahlberginstitutet för präriestudier och dess tidskrift Hinterland, Alfölden (den ungerska slätten) – och fraser: "flick-kvinnor" som är "knappt mer än barn". Meningar fogas till en labyrint av fantasi, sanning och diffus hotfullhet, där detaljerna kommer att likna ledtrådar i en deckargåta. Men man anar att kruxet är att ingen gåta finns; att denna mening nog handlar om läsaren: "Eftersom han drivs av ett behov […] att tränga djupt in i allt som låter sig genomträngas, kommer min fiende att omsorgsfullt begrunda min prosa."
En annan, eller samma, berättare minns sin barndom på femtiotalet utanför Melbourne. Han berättar om flickan han var förtjust i, om hur hans pappa slog ihjäl familjens hund, om evangelieläsningen i kyrkan och även här om öppna gräsmarker, kartor och om tidens gång. Om sina försök att återfinna kamrater från förr. Men det bär emot att läsa de här delarna som en australiensisk Kådisbellan, för texten har etablerat och fortsätter att spela på en lömsk tvetydighet där "varje person är mer än en person", vad det nu ska betyda, där alla ämnen graviterar tillbaka mot litteraturen själv och där hela avsnitt ur berättarens biografi återges i ett slags konditionalis med anstrykning av symbolism: "Jag skulle på förhand ha berättat för henne hur skygga fiskarna var. Om hon rörde sig häftigt eller ens pratade för högt skulle fiskarna återvända ner i djupet igen." Tror någon på mig om jag säger att det är väldigt snyggt gjort?
Temana är eviga men detaljerna undflyende och kompositionen medvetet gåtfull. Stilen, mening för mening, är glasklar. En flikblurb talar om dialektik. Logiken är förargande lätt att följa. Även när han talar om drömmar om att skriva på vita eller grå moln är formuleringarna raka som syllogismer. Det är sådant där som skapar en bok att aldrig bli färdig med – inte helt olikt en renodlad thriller som Body double, när jag tänker på det! Hemligheterna tycks ligga i öppen dag men smälter bort när man fäster blicken på dem. Skapar det också en stor bok? Inte per automatik, väl. Och Murnane är varken den förste eller den störste att skriva insiktsfullt om livet och konsten, inte heller att estetisera pojkars blick på flickor på ett i längden tjatigt sätt. Men jag tror att han är väl värd att läsa för den poetiska fingertoppskänslan. Säger tror, för jag blev av någon anledning mätt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar