Till motto för den här tunna diktsamlingen citeras ett brev av Karl Marx. Boken ingår i förlaget Chateaux' serie Arbetets villkor. Så långt en indikation på rimlig läsart.
De inledande sviterna "För att", "Beaktat att" och "Att" turnerar ord och fraser huvudsakligen hämtade från myndighetsspråk i andlösa spottloskor som: "för att föreställa förelägga göra ngn bekant med ngn genom att framför honom för att framlägga nedlägga krans vid graven sin protest sina vapen". Olika sorts formella stilar – statlig utredning, ordboksdefinition, vetenskapligt arbete – luckras upp i patosmängda pamflettfraser. Nyckfullheten frammanar en hotfull stämning, anonymiteten ett allvar som får mig att tänka på Lotta Lotass, medan tempot och den pastischartade formen tvingar fram en sorts humor (som får mig att tänka på Pär Thörn). Någon gång associerar jag mer spontant till Alf Henriksons Alfabetets användning anar aporna aldrig … ("beaktat att betydelsen av merarbete oaktat består begagnar beställaren också det omgivande som betesmark betel").
De båda sviterna "Besjälad" I och II gestaltar i grafiskt svåråtergiven form och på ett mer trevande, jag vill säga inkännande, sätt de undertrycktas väsen i kapitalismen. Om jag inte sluntit i en vrångläsning, vilket i så fall må vara hänt, för en strof som denna talar ändå:
De skapar denna form
en hummer som spränger sitt skal
i vilket ett föremål ständigt
faller från ett annat motsäger detta oavbrutna
i själva verket mänskliga rum
när huset störtar samman över ens huvud.
Hedvig Ljungar tar i sin recension i Lyrikvännen fasta på approprieringen av maktens språk och jämför med diktkollektivet BAM:s omdiktning av Tidöavtalet (ett pinsamt pekoral). Jag tycker en sådan läsning blir onödigt pompös. Oavsett poetens eventuella pretentioner ljuder hela boken av prövande språklek. Det prövande syns inte minst i sviten "Broschyr", tryckt i två spalter varav den vänstra består av av frågor: "Hur råkar något i jäsning ? Hur svälla ? öka ? fördubblas ? / Hur efter döden förverkliga ett önskat tillstånd ? / Varför de eviga orden ?". Till höger ligger något slags svar: "Återger godtyckligt Ådror som genomsätter berget / kvantitativa olikheter delas och sammanfogas åter godtyckligt". Här finns visserligen några nationalekonomiska begrepp, men likaså termer som associerar till geologi och arkeologi. Jag föreställer mig en förhållandevis objektiv iakttagare från evighetens synvinkel, som ser olika aspekter på tillvaron (industri, juridik, moral mm.) konkurrera om språkets funktioner.
Dikten "Stämpel, vimpel, klocka" visar upp arbetets och världshandelns kaos med effektivt upphuggna morfem: "vilt far- / tyg -vatten ilande / tyglar tecknade ut- / flytande färgfördrivningar mot / imperialt urverk över / flod- / bro -bank -arm; trafik, / bottenlös". Alliterationerna och stavelsekollaget driver på mot något om att "förändra dessa / förhållanden". Olika former av förändring beskrivs till sist mer stillsamt i dikterna "Ägg, kyckling, sten" samt "Växt, blomma, skott".
Nej, jag vill inte förringa den subversiva potentialen i nedbrytningen av maktspråk. Jag värjer mig dock mot impulsen att läsa varje omtuggning av klichéer och annan språkmateria som direkt politiskt omstörtande, med udden vänd mot nuvarande regering. Det är för torftigt. Att hålla språket levande är ett mål i sig, politiskt om man så vill, men på ett högre plan. Ja, det gäller förresten även maktens språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar