Här borde man verkligen vara bra på handlingsreferat. Men jag minns att tredje och sista boken om Kristin Lavransdotter börjar med intriger mellan Erlend (hennes make) och Simon (hennes en gång tilltänkta, som hon svek för Erlends skull, och som nu är gift med hennes syster Ramborg). Bråket har att göra med Erlends konspiration mot kung Magnus Eriksson, som han också fått lida dyrt för. Storpolitiken kokar ganska snart ner till personligt groll. Erlend är helt enkelt en obotligt lättsinnig tjurskalle, Simon feg och liknöjd – det skär sig, och därvid stannar romanen kvar i ett antal kapitel.
Jag får tid att tänka på annat: som varför känns det här så tjatigt? Är det kanske ingrodda fördomar mot så kallade relationsromaner? Varför är psykologi å ena sidan, sociologi å den andra, båda fint, intressant och fängslande, medan mellantinget så lätt liknar simpelt skvaller? Här finns nu också psykologi, men som ofta tidigare styckas den gärna upp av ordrik logistik när den ena gubben måste flyttas hit eller dit och den andra ha ett samtal med den tredje.
Bättre då när Kristin står i centrum, vilket nog är gott och väl halva den här boken och den bästa delen i hela trilogin. Hon och Erlend grälar, varpå han drar ut och lever ensam på ett torp. Kristin blir kvar med sönerna på Jørundgård och försöker hålla fanan högt, men vacklar inombords, alltmedan barnen börjar vara inte så barnsliga längre. Åtminstone de äldsta förstår mycket väl vad som händer och vet att i smyg välja sida mellan föräldrarna. I Erlends frånvaro tvingas Kristin att växa – man kan lika gärna säga förtärs. Hon inser att Erlend har gjort värre än svikit henne, han är en i grunden opålitlig person. Vad göra då? Och själv är hon dömd att vara slinkan som rymde med sin älskare, ännu tjugo år och ett troget och slitsamt äktenskap senare. Om hon bara hade sönerna att hålla fast i – men de artar sig till små brusiga män liksom sin far. Sönerna må se hans brister, men honom kan de förstå; en mors ängslan är dem mer fjärran.
Visst är här också ond bråd död, gråt, bekännelser, överilad vrede och plötsliga uppdykanden. Nu får den dramatiken blod och märg av allt som hittills hänt: de långa, levda liven, ödet som hinner ikapp dem från andra hållet …
Sedan återgår det till dramaturgiska truppförflyttningar ett tag, innan upploppet, då familjen skingras och Kristin snart går pilgrim till Nidaros. Och det lagom till pestens ankomst. Man fick bara tjugo sidor digerdöd, men visst är det ett dundrande slutackord.
Slutligen en anmärkning bara om att läsa på norska. Man förstår ju inte allt, alla nyanser. Men man hör en unik poesi. Se här:
Bare elvesuset hørtes nu, og løvet rørte sig litt i lunden; ørfint gnidder og sakte surr av fly over engen, bjelleklunk fra en enslig heimeku et steds langt borte. En fugl vinget sig vei, fort och stum, langs randen av olderkrattet, en fugl fløi op av engens tuer og strøk med et skvatrende kvidder bort på en tistelstrant.
Gun-Britt Sundströms svenska översättning låter så här:
Bara älvbruset hördes nu, och löven rörde sig lite i dungen; ett svagt inande och stilla surr av flugor över ängen, skällans klang från en ensam hemmako någonstans långt bort. En fågel fladdrade förbi, snabb och tyst, utmed alsnåren, en fågel flög upp från ängens tuvor och for med ett kvittrande läte iväg till ett tistelstånd.
Norskan är ju så mycket mer suggestiv! Men det är den just för en svensk läsare, som uppfattar stråk av nonsens och neologismer i det halvt förstådda; för den med norskt modersmål gör säkert Undsets ord samma vackra, men dämpade, intryck som Sundströms gör på en svensk. "Ett svagt inande" … javisst, men: "ørfint gnidder", vilken sång! Det är ett privilegium att tala svenska och få norskan – ett svenskt öras norska! – på köpet. Som att hitta lönnfack i sitt eget språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar