Min första Lotta Lotass. En härlig bok! På omslaget syns beskurna bilder på vad jag antar är Jurij Gagarin. Man skulle kunna säga att det är en roman om hans första rymdfärd. Det börjar med hans uppväxt: sibirisk is och kalla vindar, kollektivjordbruk, hårda men inspirerande lärare, egna vetenskapliga experiment, ryska stridsplan som jagar bort nazister under kriget. Det fortsätter med utbildningen till stridspilot, värvarna från rymdprojektet, svåra fysiska prövningar i centrifuger och tryckkammare, till sist resan ut i omloppsbana och firandet efter landningen. Det är händelseförloppet.
Men som boken är berättad verkar det nästan en slump att just Gagarin hamnar i centrum. Någon måste ju vara den förste upp och det råkade bli hans namn vi minns, men den egentliga huvudpersonen är ett kollektivt vi. Berättarrösten kliver in och ut ur människor, hoppar mellan första, andra och tredje person, singular och plural, och man tappar inte sällan räkningen på vem det är som talar just nu: en vän, en kollega, Jurij själv? Är det hans upplevelser eller någon annans som beskrivs nu? Det spelar ingen roll, för erfarenheten är gemensam. Gemensam för gruppen aspiranter som alla blivit uttagna att tränas upp för rymdfart, som alla hoppas på att få den stora äran, vidare gemensam för alla involverade i rymdprogrammet, ytterst för hela det sovjetiska folket. Perspektivväxlingar i romaner handlar ofta om att låta människor gå i dialog för att belysa individuella synsätt, men icke så här. Det handlar helt enkelt om att alla är ett.
Och det är en stor och okomplicerad glädje! Stoltheten är total, att få tjäna stat, parti och folk, att få kröna Sovjets exempellösa vetenskapliga framsteg. Sällan har jag läst något som så entydigt förmedlar handlös optimism, tillit, kärlek och respekt för en större sak. Och det utan att de inblandade på något sätt låter sig reduceras till boskap, för där ryms fortfarande personliga drömmar, uppriktig mänsklig hänförelse inför kosmos, fascination för vad vetenskapen åstadkommit. Scener som är riktiga pojkfantasier om häftiga luftstrider, upphetsning och häpnad inför tekniken och de imponerande precisa beräkningarna. Det ligger inte långt borta att minnas Jules Verne. I De la terre à la lune ska man också ut i rymden, halva boken upptas av ballistik och mekanik, stämningen är ohämmat exalterad och även där finns ett stort kollektiv som dras med i hysterin. Men kollektivet hos Verne är inte huvudperson, det är publik till de stora hjältarna. Och deras rymdfärd tjänar inte en innerligt upplevd gemenskap – i den mån den inte bara är en jävligt häftig grej så uppfattas den på ett mer upphöjt plan som ett överbryggande mellan den mänskliga och det gudomliga. Det kan ju vara en rent personlig sak. Kosmonauternas stolthet, som Lotass gestaltar den, är ingen privatsak, inte heller en fråga för en abstrakt mänsklighet, utan riktad mot en helt konkret gemenskap. Som läsare kapitulerar man direkt och låter sig dras med.
Sedan kan man ju undra: är entusiasmen helt äkta? Det myllrar av naiva och oreserverade betygelser som dessa:
Vi kom ut från skeppet i ett tillstånd av storartad upphetsning. Under de få minuter som vi varit där inne kände vi att detta skepp, som nu skulle läggas i våra händer, var hela vårt folks gemensamma skapelse. Från metallurgen i Uralbergen som tillverkade stålet till ramen. Till den okände elektriker som lödde den sista kontakten i den känsliga och komplicerade elektroniska apparaturen. ... Så, steg för steg, lärde vi oss behärska inte bara rymdskeppet, utan kom också att känna, att se med våra egna ögon, vår vetenskaps fantastiska bedrifter, där den var satt i en storslagen prestations tjänst, fredens och framstegets sak, i namn av människans alla rationella drömmar.
I ett par sekvenser skildras människor som trampat fel och ställs inför förhör, eller som nästan försagt sig i en överordnads närvaro och blir väldigt nervösa. Det slätas strax över. Men det får en att undra vad som döljs under ytan. Kanske är den stränga hierarkin också förklaringen till en annan skillnad mot Verne. Hos honom är maskinen huvudsaken och det både byggs och divideras om hur den ska byggas. För Lotass kosmonauter är tekniken något anonymt yttre, vidunderliga konstruktioner som levereras färdiga att använda. Ingenjörerna har sin uppgift, kosmonauterna sin. Påtagligt är också att det saknas en antagonist – USA antyds inte med ett ord. Här är ingen rymdkapplöpning. Framsteget drivs inte av tävlingsinstinkt, det drivs inte av något annat än det sovjetiska samhällets gemensamma dådkraft. Man vill tro på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar