Det fanns en hemsida och ett webbforum för teorier om David Lynch-filmen Mulholland Drive – vad händer egentligen i filmen, hur hänger alla konstiga sammanträffanden ihop, vad betyder de dolda symbolerna, vad handlar filmen på riktigt om? Jag satt klistrad där i veckor cirka 2006, efter att filmen gått på tv. Det kunde gott finnas en liknande resurs för att bena ut den här romanen.
Boken hymlar inte med sin inspiration. Huvudpersonerna heter Naomi och Laura, som skådespelerskorna hos Lynch, och titeln är från en gammal 80-talsrulle (har jag lärt mig av recensionerna). Den utspelar sig i en uttryckligt "hyfsat tidlös" storstadsmiljö som mest liknar ett stiliserat 90-tal, där mobiltelefoner nämns men inte används, man betalar kaffet med mynt och tunnelbanan med stämpelbiljett. Personerna med vagt kontinentala namn rör sig mellan kaféet Rigardi, biografen Submondo (som visar mystiska filmer om ensamma kvinnor) och ett varuhus.
I varuhusets rulltrappa upptäcker Naomi att hon och en annan kvinna har råkat byta rock med varandra. De sätter sig ner över en flaska mineralvatten. Stämningen är underligt trevande, liksom stel och förväntansfull; kvinnan uppger att hon heter Laura, uttalat "som om hon nyss kommit på svaret på en gåta". De två börjar umgås, Laura flyttar in hos Naomi, följer med till hennes vänner, färgar håret för att likna henne, går till Naomis jobb i hennes ställe. I parallella kapitel berättar en ensam kvinna om sitt jobb att transkribera kassettband där kvinnor talar in sina livshistorier åt en "spökskrivare" som bearbetar dem till bokform. En dag får hon höra en röst på bandet, en viskning, som tycks rikta sig direkt till henne. Hon börjar känna sig delad, hennes ansikte poröst. Hon äger två nästan likadana rockar, med samma innehåll i fickorna som Naomi och Laura.
Det tar tid innan den täta mystiken infinner sig, för allt är skrivet i en vardaglig stil som snarare slätar över än accentuerar det gåtfulla. Länge tycker man sig läsa en bok om ensamheten i en storstad och, mer filosofiskt, om minne och självuppfattning. Den namnlösa kvinnan minns vagt vem hon var innan hon började jobba för spökskrivaren, Naomi känner sig ny efter Lauras inträde i hennes liv. Först en bit efter halvvägs – och då är boken bara 200 sidor – blir identitetsförvirringen definitiv. De tre kvinnorna antar alltfler drag av varandra. Det öppnas för läsningar av Laura som ett Frankensteins monster, eller Naomi som en Pygmalion, kanske spökar även Faust. Men mattan rycks undan för varje entydig tolkning, och jag är säker på att en omläsning (som jag inte hinner nu) skulle röra till det ytterligare, och redan från start. Precis som alla små bakgrundsdetaljer i Mulholland Drive finns här återkommande symboler med oklar innebörd: aprikoser, mineralvatten, pralinen som följer med kaffet – de verkligen ber om att läsas som ledtrådar.
Hanna Johansson har sagt i intervjuer att hon velat skriva filmiskt och stämningen har hon verkligen fått till. Men en avgörande skillnad är att rollerna i en film måste besättas med skådespelare, och de ser ofrånkomligen olika ut. Om man ska leka med identiteter på film måste utseendet antingen maskeras eller ignoreras, det vill säga abstraheras bort genom ganska aggressiva metoder. Faktorn porträttlikhet saknas helt i en roman, och det är väl typiskt att det var först när jag efter halva boken råkade snegla på baksidestexten som jag insåg att Naomi och spökskrivarens anonyma assistent inte ska läsas som samma individ (jag som tyckte det var så snygga växlingar mellan första och tredje person!). Att litteraturen är mer subtil än filmen får författaren liksom på köpet. Men Hanna Johansson lyckas också göra text av filmens distinkta bilder och undviker att låta de tre huvudpersonerna flyta ihop i en solipsistisk pöl, vilket är en allvarlig risk när man börjar leka postmodern. Jag tänker hela tiden mer på Hitchcock än Paul Auster.
Eller minns jag Paul Auster fel? Jag borde läsa om New York-trilogin. Och den här boken. Fast nog inte så mycket för att hitta en lösning som för att se om det finns någon djupare mening att hämta i gåtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar