Bok två efter Kransen. Den kan verkligen inte läsas fristående utan tar sömlöst vid där första boken slutade (och slutar själv mitt i handlingen).
Jag var nog lite sträng i förra inlägget, eller det som gjorde mig otålig var kanske inte främst det handlingstunga i sig som att kärlekshistorien mellan Kristin och Erlend tog så mycket plats. Här är de nu äntligen gifta och andra boken börjar med att beskriva deras äktenskap. Svärmeriet är över och nu måste de hitta sig själva och varandra i de nya rollerna som man och hustru (och strax som föräldrar till en växande skara söner). Men Erlend har trots allt mycket av ungkarl i sig, av otålighet att ge sig ut till staden och umgås med viktiga herrar, dricka öl och skrävla; hos Kristin hemma på gården växer besvikelse och olust, men hon är nog lite orättvis i sina tysta domar över honom.
Samtalsterapi hör väl inte medeltiden till och båda är i vilket fall för stolta och nervösa för att mötas och reda ut det som gnisslar. Men några gånger ödmjukar sig Erlend, skäms förvirrat och försöker tafatt gottgöra hustrun – det är bokens finaste scener. Kristin tenderar att vända sig till Gud eller hans jordiska företrädare när det är som svårast. Möjligen bortsett från de religiösa inslagen kunde alla dessa kapitel utspela sig i modern tid. Det liknar vilken relationsroman som helst, stundom en riktigt bra sådan. I det lilla träffar Undset psykologin i repliker och reaktioner, i det stora hur äktenskapsklimatet skiftar från tvekan till lättad acceptans till värre insikter och till slut: en serie katastrofer. Dödsfall i familjen, otrohet och en dödsdom mot Erlend, som han nätt och jämnt undslipper.
Det sista begriper jag inte så noga, men det har med stormän och komplotter att göra, något med stämpling mot kungen tror jag. Mycket svårt att engagera sig i. Överhuvudtaget svårt att hålla koll på alla relationer efter ett tag, vem som är måg till vem och lierad med vem, helst när barnen får namn efter sina föräldrar. Och nu är det en episk roman, så det hör genren till, men ändå, jag måste säga att modernisternas kritik mot la marquise som sortit à cinq heures inte helt yrade i mössan; det är hellre läsaren av den här sortens roman som till slut måste bli yr av hundratals sidor livslång intrig, sådan som få författare kan hålla på marschhöjd in i mål – den har en tendens att dippa ner i det smått banala. "Det var ild i ovnen nu, travle terner tente lys, redde seng og hjalp henne og gutten til tørre klær, mens andre dekket bordet med drikk og mat." Sådant ska man igenom några gånger. "Så spurte herr Erling høflig til Kristin og til Simons hustru og søskend, og Simon spurte til fru Elin og Erlings døtre og hvordan Stig levde og om nytt fra Mandvik efter gamle naboer der." De blir ju några stycken till slut, alla viktiga bifigurer, och de ska träffas med jämna mellanrum, deras ansiktsdrag har fått något fårat sedan sist, men än hör man det där barnsliga i rösten när hon skrattar …
Vad jag förstått blir det digerdöd i sista bandet, det kanske livar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar