Första delen av den superklassiska trilogin om Kristin Lavransdotter, som jag alltid haft en viss vördnad för utan att ha läst – undrar varför? Något med det utlovade livsödet i tre volymer, den storslagna enkelheten i titlarna: Kransen, Husfrun, Korset. Fast första delen hette Brudkronan i Teresia Euréns samtida översättning; först med Gun-Britt Sundströms nyöversättning från 2016 fick den titel som det norska originalet. Jag har dock läst just originalet, första gången jag läser en hel roman på norska. Återkommer till det.
Berättelsen utspelar sig under 1300-talets första hälft i Gudbrandsdalen (står det på Wikipedia) på Østlandet. Kristin är dotter till Lavrans och Ragnfrid på Jørundgård, ett tämligen förmöget bondepar med tjänstefolk och kontakter upp i hovet, om än på avvägar. Rikedomen glimtar dock bara som självklarhet i bakgrunden och några förnäma later frossar de inte i, nej de är ärligt och rättskaffens folk som odlar jorden, följer seden och litar på Gud. Första boken följer Kristin från barndomen upp till giftermålet som sjuttonåring. Hon är ett nyfiket barn. Kanske mer nyfiken på världen och människorna än på Gud, vilket är en källa till smygande tvivel och vissa dilemman.
Som liten är hon förtjust i Arne, men blir tilldelad Simon i gifte. Hon kan dock utverka ett mellanår hos nunnorna i Oslo (lite som ett sabbatsår i Asien för oss). Där går hon vill i en backe och blir rånad, men räddas av en stilig ung, beväpnad man på häst, Erlend. Hon blir störtförtjust direkt. Andra halvan av boken är deras kärlekshistoria, komplicerad av Erlends tidigare otuktsaffär inklusive oäkta barn och ty åtföljande rykte. För all den kärlek han bedyrar, nog verkar han inte helt pålitlig. Allt går inte deras väg, de måste ljuga och smussla, men Kristin kan omsätta sin förtvivlan i list, snarast utan att hon fattar hur hon gör det, och till sist kommer bröllopet till stånd, till ingens odelade glädje.
Utöver handlingen har jag svårt att hitta en ingång i den här boken. Den är nämligen bara handling, från början till slut i ett rakt led. En tydlig huvudperson i centrum, bifigurer med vardera sina personliga egenskaper, starka och tydliga känslor, och en intrig som flyttar alla dessa pjäser stadigt framåt längs spelplanen. Det är en typ av roman som inte bjuder något egentligt tuggmotstånd, men som just därför är så besvärlig att smälta. Den har ingenting av modernism i sig. Men här finns inte heller Lagerlöfs magi, Strindbergs eld, Tolstojs filosofi, Flauberts elegans, Balzacs brio eller Jane Austens ironi.
Kanske är enkelheten ett medvetet lån från de isländska sagorna? Dem har jag inte läst. Däremot bläddrat i en och annan bygderoman, tänk Sigge Stark. Undset är en skickligare författare, men beskriver samma passioner i vacker natur i samma intensiva strålkastarbelysning. Här krävs en läsare som hänger sig åt dramat, som lever sig in i Kristins och Erlends kärlek och tar författaren på orden när det står att de förtärs av längtan. Eller om inte det, så att man verkligen undrar hur det ska gå och hoppas på det bästa för sin favorit. Det är en sorts läsning jag inte är skapt för. Inte heller för att engageras av komplex psykologi förlagd helt till repliker och åtbörder (då fick det vara stiliserat som i en grekisk tragedi). Jag saknar en form som upphäver, motsäger och bryter ner det uppenbart storslagna. Jag hittar den på några ställen. Några gånger sväller Kristins självtvivel över brädden och särskilt slutscenerna på bröllopet skildras i en sorts feberdimma som lägger ett nytt lager till berättelsen. Om inte för dessa sista tjugo sidor hade jag kanske gett upp här, men nu ska jag ta mig an även nästa bok.
Norskan är bokmål enligt mycket gammal norm, och jag tror i min upplaga från 1964 något moderniserad. Men det heter fortfarande "noget" och "blev", inte "noe" och "ble"; allt sammantaget små detaljer som nog snarast gör läsningen enklare för en svensk. Men ändå – så många ord man inte kan! Jag får slå upp flera på varje sida. Vissa lär man sig: "tåke" är dimma, "åre" är härd. Ofta står en anmärkning "(arkaiserende)" i ordboken, vilket jag tyvärr inte får en fullständig känsla för bara genom läsningen. En del av berättelsens platthet kompenseras säkert av stämningsfull stilistik som jag inte helt uppfattar. Men det får det vara värt för att öva sin norska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar