Jag fick mersmak på Åke Smedberg efter att ha läst Borges i Sundsvall i våras, även om jag gnisslade över att inte riktigt komma den inpå skinnet. Men det kan röra sig om en författare som kräver acklimatisering. Med denna hans senaste novellsamling börjar jag närma mig. Den är väldigt bra. Sju ganska korta noveller, hög koncentration, mindre utstavad berättarteknik, desto mer som bara antyds. Aldrig grått men med sordin på alla effekter. Hela liv som målas fram i träffsäkra stänk. Hur säger man nu någonting bestämt? Jag ska läsa om den sedan.
I centrum står personer i glesbygd, med ett liv bakom sig i äldrevården eller som hantverkare eller jordbrukare. Livet har bara hänt dem, barn har kommit och glidit ifrån dem, en livskamrat kanske dött eller blivit dement. En kvinna lever med känslomässig distans till sin många år äldre man, som mest har blivit en belastning. En annan förskjuter sin missbrukande dotter och minns hellre när hon själv var ung och liftade i Europa, alltid ärlig och rak genom livet, följt sina impulser men utan att hitta fram till meningen. Människornas liv består av minnen, men inte av nostalgi – åren har snarare tömt dem än fyllt dem. Mannen som i trettio år varit nattpersonal på äldreboende känner det "[s]om om det fanns en oerhörd rymd inom honom, men i den fanns ingenting". På ytan så vagt, så dunkelt sagt – men det är ju på pricken! Novellerna ljuder i just de där vakuumen.
Människorna söker något, om så bara att för en kort stund få se sitt liv med skarpa konturer. Att tillfälligheter har format dem må vara hänt, men har de också format en mening? Jakten på mening tar sig tydligast uttryck i novellen om två äldre bröder på roadtrip – den yngre har rövat den äldre från sjukhemmet och nu far de planlöst runt i barndomens bygd med en frustration utan föremål. I "Det är det där mörkret" vänds på steken: här sitter tre syskon och debatterar sin halvt bortglömda mor genom hennes efterlämnade brev, brev där hon själv kämpar med att ringa in vem hon är. En dag försvann hon bara, i ett "mörker som liksom omslöt henne, ja välkomnade henne".
Men jag tror att det här framför allt är en bok om frihet. I tomheten inombords, i avståndet mellan människorna och i deras godtyckliga livslopp finns friheten från alla band, och även från mening. Nej, det låter Camus. Smedberg är jordnära! Den där dunkla livskänslan som bara går att ana liksom dunstar upp ur myrmarken eller hemtjänstkontorets plastgolv. Och nog betyder det något att hans huvudpersoner är som närmast att få syn på något i samvaron med djur. I ögonen på en ko, i minnet av en hästrygg, eller som hos mannen vars bortsprungna blandrastik var det enda som hindrade honom från att falla.
Åh! att det ska vara så svårt att formulera sig konkret. Abstraktioner, analys och exempel, var är lovorden? Väldigt bra, sa jag. Mycket subtil, i bemärkelsen avklarnad med lågmäldast möjliga medel. Inget för en ung och oerfaren läsare – oerfaren av livet, menar jag. Men har man något att hämta inom sig så är detta en bättre bok än den lite mer tungfotade Borges i Sundsvall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar