En bok som jag har vaga minnen att ha läst positiva recensioner av. Ett litet klistermärke på framsidan intygar åtminstone att den blev en bestseller i Tyskland. På svenska heter den Vargatider och är utgiven på ett mindre förlag. Men jag har plöjt tyskan, vilket tog en vecka – men en sakta sig förtillgängligande tyska, so zu sagen. Man lär sig. Av de nya glosorna är diminutiven "Traktätchen" min favorit.
Hur som helst, det är en bok om Tyskland under åren 1945–1955, en för att lita på författaren alltför negligerad epok i landets historia, inklämd mellan nazitiden och det mogna kalla kriget. Men perioden är naturligtvis ytterligt intressant. Hur kunde det av tolv års mördardiktatur fördärvade Tyskland på bara några år, och med sådan självklarhet, bli till en modern, västerländsk demokrati? Medskyldiga och medlöpare förvandlas nästan över en natt till goda medborgare och konsumenter: "Nästan lika oroväckande som den omfattning i vilken Tyskland kunde bli en global mardröm är den sömngångaraktiga säkerhet med vilken landet återvann sin rättskaffenshet" (nä fy, det här kan jag inte översätta! Hur säger man Biederkeit på svenska?) – "det är ett under just för att det gick så ospektakulärt till."
(DDR då? Därom får man något förfluget ord, en sida ibland, men boken handlar avgjort om Västtyskland.)
Genom tio kapitel hittar Jähner fram till något slags mentalitetshistoria. Men han berättar sig dit genom utvalda nedslag. Först i läget efter krigsnederlaget: ruiner och det stora arbetet med att röja undan rasmassorna. "Trümmerfrauen" (typ rasmassekvinnor) var en vanlig syn i städerna – och nog ännu mer i det kulturella medvetandet. Författaren citerar kupletter och tidningsrubriker så man tror sig vara i ett avsnitt av Snedtänkt ibland. Stölder var mer än vardagsmat, det var grunden för hela ekonomin. Och vad skulle hända med alla krigsfångar – nyfängslade tyskar och frisläppta utlänningar? Och alla miljontals vanliga människor som befann sig på fel ort, fördrivna eller på flykt. Det blir en kaotisk folkvandring där sachsare, preussare, bayrare och alla andra slags tyskar beblandas, vilket å ena sidan skärper regionalpatriotismen, men också lägger grunden för en ny nationell sammanhållning som inte grundar sig på rasideologi.
"Tanzwut" (dansmani) heter det fjärde kapitlet. Det är väl ändå en ganska banal insikt att människor har lust att släppa lös efter att ha genomlevt ett krig? Många sidor ägnas åt karnevalen i Köln, som visserligen fortsatt äga rum under nazisterna, men som nu får drag av pånyttfödd frihetsdemonstration. Hur det går till att handla av skumma svartabörshandlare med armbandsur innanför trenchcoaten går nog ingen och undrar över, och inte heller över precis vilket hjältemod som visades av kvinnor och barn i fädernas frånvaro. Sistnämnda kapitel kan nog läsas som ett klumpigt försök till feministiskt perspektiv (tyskarna är väl en femton år bakom oss där). Men lite för ofta väntar jag på en strukturell förklaring och får bara enskilda människoöden, eller värre, generaliseringar utan abstraktion, som hur de ryska soldaterna till skillnad från de hyggliga amerikanerna "så brutala många av dem ännu framstod, särskilt när de var berusade, å andra sidan förbluffade med sin okuvliga hjärtlighet". Även om den råkar vara sann landar en sådan beskrivning rätt i en kliché.
Det är kanske mest en stilistisk fråga. Betänkligare ("fragwürdiger" vill jag säga – man snappar upp så många bra ord!) är att mycket av det som berättas om de tyska förhållandena i lika hög grad gäller hela västerlandets efterkrigstid. Även i Sverige, till exempel, hade vi ransonering under och efter kriget. Även Frankrike upplevde valutakris. Men det var tyskarna som av dessa orsaker blev särskilt mottagliga för "social marknadsekonomi"? Här i Norden sa vi blandekonomi och ansåg det för vår specialitet... Även andra folk på femtiotalet gillade välsvarvade teakbord och abstrakt måleri, och så vidare. Men Jähner gör goda poänger av hur laddad den abstrakta konsten tedde sig i Västtyskland: från att nyss ha skåpats ut som entartet till att bli ett ideologiskt slagträ mot grannen i öst.
Ett längre kapitel zoomar in på Volkswagenfabriken i Wolfsburg, en stad som nyanlagts av Hitler och som efter kriget, på ett ganska rysligt vis, fortsatte att styras enligt oförskräckt korporativistiska principer. Ett foto visar direktören i grå kostym nöjt posera framför ett hav av arbetarmyror mellan fyrkantiga betongtorn. Instinkten till underordning kunde uppenbarligen tämjas av kapitalismen. Och vad bra att man lyckades producera en miljon bilar på bara några år?
Fler sådana dubbelheter hopar sig i de sista kapitlen, som handlar mindre om tidstypiska schlagers (tack och lov) och istället på direktare väg försöker spåra människornas tankar. Det gällde att omskola tyskarna. CIA och andra gjorde sitt till, förstås, men det märkligaste är att det knappt behövdes – tyskarna tycktes på eget bevåg, som från en dag till nästa, glömma det förflutna och gå vidare. Plötsligt var ingen nazist längre. Före detta lägervakter och före detta fångar gick inte lös på varandra i ett inbördeskrig. De gick på teater tillsammans, köade bakom varandra i affären och kanske skrev insändare i en dagstidning. Det är verkligen svårt att greppa, och ganska upprörande. En tidningsartikel i januari 1947 kunde på allvar ställa frågan: "Vad är det som gör tyskarna så oälskade i världen?" Nej, att bemäktiga sig det förflutna ägnade sig inte tyskarna åt på länge; efter kriget handlade det om att förtränga, och rentav måla upp sig själva som offer. Jähner diskuterar flera omständigheter som underlättade glömskan: krigströtthet, den gemensamma erfarenheten av kaoset efteråt, skam och skuld. Tidens framstegstro – det spåret hade han gärna fått löpa ut längre. Hans slutsats blir till sist att offermentaliteten, trots allt, var en förutsättning för den märkvärdiga omställning som skedde. Jag är böjd att tro honom, även om det är osmakligt. Så förstår jag nu lite bättre hur olustigt det säkert än idag måste kännas att vara tysk.
Jag tänkte säga i början att jag nog varit för upptagen med språket för att kunna avge ett omdöme om själva boken. Men det verkar som att jag tog till mig något av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar