Hur man bäst placerar skiljetecknen i den här boktiteln är en fråga för sig, men där har ni mitt försök.
Bland det sista Vilhelm Moberg skrev innan han dog var de två volymerna av Min svenska historia. Tanken var att det skulle komma åtminstone en tredje och fjärde del, men det hann aldrig längre än till 1500-talet. Jag läste första bandet för ett par år sedan och jag minns inte så noga mitt intryck, men uppenbarligen kände jag mig ganska mätt, för det har inte blivit av att läsa band två förrän nu. Något annat av Moberg har jag förresten inte läst.
"Sveriges historia är dess allmoges" lyder mottot för det här arbetet. Förordet utlovar en berättelse som kommer att domineras av "bönderna, torparna, de meniga soldaterna, tjänstehjonen, trälarna och de egendomslösa": alla de som utgjort den stora majoriteten av Sveriges befolkning genom tiderna. Den berättelsen kommer aldrig. Det kan inte bara vara brist på källmaterial, för senare historiker har ju visat att det går utmärkt att skriva historia om det lilla, om vardagens alla vanligheter som inte är kungar och krig. Peter Englund har gjort det förträffligt i sina essäsamlingar, där han skriver känslornas historia, smutsens historia, tystnadens historia. Magnus Västerbro målar en fyllig tidsbild av hur det var att leva på 1860-talet i sin bok om svälten. Men Vilhelm Moberg har knappast ambitionen att rota i några trivialiteter. Han är en man av svensk bondestam som påtagit sig att skriva historien om sitt folk. Det är ett folk av redliga karlar som med ädelmod stått upp i kampen mot kungars och fogdars tyranni, som plöjt sin jord och druckit sin sup.
Berättelsen börjar med Engelbrekts uppror mot fogdeväldet och slutar med Dackefejden. Däremellan handlar det längsta kapitlet om Gustav Vasa. Vi får veta detaljer på detaljer om hans uppväxt och maktövertagande och det spekuleras hit och dit om vilken biskop som kan ha skrivit si eller så i ett brev till någon furste i Mecklenburg. Machiavelli nämns. Det vore intressant att veta hur Gustavs politik passade in i de samtida idéströmningarna, men inte ett ord om detta – däremot långa resonemang om vem i det danska hovet som kan ha låtit kopiera en viss handskrift av Fursten. Kungens agerande förklaras utifrån gissningar om hans särskilda karaktärsdrag.
Allmogens roll reduceras till dess politiska inflytande, till dess förmodade åsikter om rikets styrelse och ibland bara till något målande folkligt rim om en fogdes nidingsdåd. Det är som att det inte går att skriva en levande och spännande historia utan att haka upp den på en storslagen individ. Det kanske var så förr. En annan individ som förekommer flitigt i boken är Vilhelm Moberg själv. Han försitter intet tillfälle att färga berättelsen med någon anekdot från sin barndom eller sådant han fått höra av släktingar. Det är för all del mer intressant att läsa om hur Vilhelm Moberg som pojke fann tryggheten i de småländska skogarnas tystnad än att lära sig Sten Sture den yngres släktträd på mödernet. Han är också väldigt glad i att redovisa vilka historieverk han fördjupat sig i, och för att riktigt få nytta av sina läsefrukter försjunker han i långa utredningar om exakt vilken holme i Hjälmaren som Engelbrekt blev dräpt, eller vilken underart av alm som gav det bästa barkbrödet.
Några kapitel verkar i alla fall försöka berätta om något annat än kungar och hjältar, till exempel i kapitlet om bröd. Men mer än på människornas kosthållning hamnar fokus på folkets ädla lidande inför hotet om undernäring. Och det blir inte så lite upprepning när han måste beskriva ännu en hungersnöd för att få nämna ytterligare ett årtal och ett visst medeltida källdokument. Kapitlet om livet i byalagen handlar mest om bondbygdernas ärevördiga tradition av självstyre och om att de arbetade hårt. Kvinnorna får ett eget kapitel. Hälften av det handlar om några olika drottningar, men mest om deras makar, och andra hälften om husmödrar som i sammanbiten tystnad väntar på sina män i fält. Här måste Moberg av någon anledning sträcka sig ett par hundra år utöver den aktuella tidsperioden för att hitta något att säga.
Att läsa detta var att se tillbaka på en historiesyn som känns hopplöst omodern, och bara än mer så eftersom den tar sig själv så för givet. Det förutsätts att läsaren mycket väl känner till Engelbrekt och hans gärning. Minnet av Nils Dacke antas vara djupt inpräntat i folksjälen. Jag vet inte i vilken grad det faktiskt stämde 1971, men det är i alla fall klart att det inte längre går att väcka allmänhetens populärhistoriska intresse genom berättelser om stora män så som man kunde när den här boken blev en storsäljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar