Det finns en viss typ av bok som jag inte läser ut. Praktexemplet är Gunnar Brobergs Nattens historia (jag har gett bort den, så detta är ur minnet) vilken går ut på att rada upp det ena hugskottet efter det andra om lite allt möjligt som kan associeras till natten (i bred bemärkelse, som om det inte var ett tillräckligt brett område från början!) tryfferat med oöversatta citat på latin och fornsvenska och allehanda improviserade exkurser. Författaren verkar tro sig därigenom ha skrivit en essä. Carl-Göran Ekerwalds Om bildning hade jag inte heller avslutat om den inte varit så kort. Den här boken har jag rent av fått signerad men jag har så väldigt många böcker som väntar att jag faktiskt måste låta denna klara sig själv. Även om den bara når Broberg till fotknölarna. Jag kom till sidan 79.
Det är en essä, tror jag, om jorden. Alltså myllan och den bördiga marken framför allt, men också om planeten jorden och jorden vi går på. Och varför inte staden, den som författaren bor i. Det är signifikativt för bokens svävande karaktär att stadens namn aldrig nämns, fastän det är uppenbart att det är Lund. Vid ett rörledningsbyte i hennes stadsdel (Klostergården, men det sägs inte heller) hittar man ett tusen år gammalt skelett. På sina promenader mellan tvättstugan och Coop, där den romska kvinnan sitter med sin pappmugg, börjar hon fantisera om denna människa från förr. Hon får syn på en kvinna från elvahundratalet som står intill graven – Sigrid får hon heta – och en man från trettonhundratalet, Mikael, som var klosterbroder.
Hon bygger ut personligheter åt dem och låter dem delta i vardagssysslor men inte bli del av någon sammanhängande berättelse. För något sammanhängdande gives inte här. Varje spår får löpa högst ett stycke fram åt gången. Sigrid är visst tretton år och håller efter köksträdgården men har problem med maskarna. "Samtidigt på kontintenten, på begäran av hårt drabbade oroliga bönder, lyses kålmaskar fåfängt i bann av biskopar." Jättebra. Sedan Sigrid (och hennes piga) igen, sedan en liten blick mot evigheten, sedan en zoologisk förklaring om daggmaskar, sedan Harry Martinsons dikt om daggmasken, sedan Elin Wägner ("ekofeminist innan ordet existerade" får vi av någon anledning veta). Kors- och tvärsvisa skutt mellan jord, gudar, morgonböner, växttillgängligt kväve, suspekta etymologier och specifika historiska uppgifter om den där staden vars identitet är så viktig att inte låtsas om. På tal om Mikael:
Min art har pumpat atmosfären så full med koldioxid att hela planeten snart förvandlas till en bakugn. Koldioxid visste han inte vad det var, men han skulle fatta det snabbt. Om han hade levt i min tid – skulle insikten om koldioxidutsläppens effekter ha trumfat hans fascination för förbränningsmotorer?
You tell me! Det är du som hittat på honom.
Ett lyriskt språk är ingen ursäkt för att tappa tråden med flit hela tiden. Resonemangen bryts upp i korta sentenser, födda ur djupa insikter kanhända, men reducerade till formelspråk ("Vi ska finnas till en kort tid här på planeten och sedan dö"). Ibland är det som att varje mening försöker vara fristående och inrymma allt. Men texten hoppar oupphörligt mellan tider, platser, perspektiv och abstraktionsnivåer och ingen tanke får tid att landa – och då hinner resultatet aldrig bli mycket bättre än banalt. Man kan inte bara släppa fantasin lös och avvara kittet som binder tankarna samman. Jag blir lite irriterad, för det verkar förmätet att bara strunta i grovjobbet att faktiskt knåda ihop texten till en helhet.
Jag kan inte ringa in det bättre och tyvärr inte exemplifiera mina fulaste anklagelsepunkter; för det hade jag nog behövt läsa till slut. Men det tänker jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar