Min första Doris Lessing. Hennes första också! Debutromanen utspelar sig i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, och jag lär mig att "South Africa" verkar ha varit ett gängse paraplybegrepp för alla brittiska kolonier där nere.
Måste jag redogöra för handlingen? En ung kvinna, Mary, är uppväxt i en livlös och ganska fattig familj i Rhodesia, och blir som vuxen precis som sin mor: likgiltig, lättviktig, liksom utplattad av sina trötta herrefolksprivilegier, som inte motsvaras av någon särskild lyx. Hon lever enbart i relation till andra liknande kvinnor, slentrianmässigt, och skulle aldrig få för sig att formulera någon självinsikt. Andra betraktar henne med milt hån bakom hennes rygg. Hon är en självtillräcklig människa utan innehåll, och följaktligen ensamstående, till dess hon råkar höra elakt skvaller om sig själv och plötsligt får bråttom att gifta sig. Kapitlet när hon möter sin blivande man är mättat av beräkning och suggestion som försöker kränga på sig romantikens form, för att det är så det ska vara.
Mary och Dick bor sedan på en misskött gård och är pinsamt fattiga. Stadsflickan måste vänja sig vid landet, maken har sedan länge vuxit samman med sitt utsiktslösa levnadssätt: skulder, felsatsningar, brist på ambition. Han är försynt inför henne och helt oförstående inför att vilja något mer i livet. Mary stångas mot allt, mot sin man, mot deras ekonomi, mot klimatet och allra värst mot de svarta arbetarna. Båda två betraktar dem som oskäliga djur, men medan Dick gör rationella eftergifter vägrar Mary att acceptera minsta ohörsamhet och hon blir en våldsam slavdrivare. Hennes inre tomhet verkar inte stå ut med några tecken på individualitet eller mänsklighet hos dem som är underordnade henne och som möjligen kan skänka henne en liten känsla av naturlig plats i världen, så länge de är tydligt förkrympta och på avstånd. Men kan de ju omöjligt förbli, när det är de som sköter både gården och hushållet. De blir en hotfull, mystisk, okontaktbar närvaro i Marys liv. Det går inte att avläsa deras inre liv i blicken. De distanserar sig från engelsmännen men på fel sätt; de lyder blint befallningar men bekräftar inte att de förstått befallningarnas djupare mening (kryp! förinta dig!), skrattar tillsammans åt saker på ett obegripligt språk. Man vet från första sidan att Mary ska bli mördad av sin tjänstepojke. Och om det inte räckte med det misslyckade äktenskapet blir hon slutgiltigt nedbruten, rent av upplöst, när hon tvingas att börja betrakta en av de svarta som människa. Romanen får det att framstå som perverst och djupt psykiskt sjukt att en vit kvinna umgås med en svart man på lika villkor.
Till formen är det i första hand en historia om ett äktenskap som aldrig borde ha blivit, lite som Maupassants Une vie. Men utan hans lätta ironi. Berättaren är dömande, på ett diskret sätt när det passar, vasst när det behövs. Psykologin är knivskarp i varje ögonblick. Och det är lite problemet. Inte för boken, men för mig. Jag vet inte vad jag ska säga, vad finns att tillägga? Att analysera personligheterna verkar överflödigt, för det gör ju redan romanen och den gör det bättre, ja det är liksom det som är romanen. Lessing gör det skickligt, underviker den övertydlighet som i Iris Murdochs The Sea, The Sea förminskar all handling till illustrativa exempel. Hon skriver väl helt enkelt i en naturalistisk tradition (eller åtminstone realistisk, jag har svårt med begreppen) där böckerna strävar efter att förklara sig själva. Jag vet inte riktigt vilka verktyg jag behöver för att kunna göra mer än konstatera faktum. Jag skulle kunna anstränga mig att formulera något lovord om vad hon gör av det komplexa samspelet mellan klass, kön och ras, till exempel. Det skulle kunna bli upplysande, men jag skulle inte säga något som inte är uppenbart för alla som läser boken. Är det så intressant att säga det då?
Mycket bra bok, vill jag alltså slå fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar