Mycket glad att ha läst denna klassiker bland historiska detaljstudier. Här är det inte den stora historien som skrivs (typ Dick Harrison) utan den lilla (typ Peter Englund), ja mycket lilla: som hörs på titeln ägnas de nästan sjuhundra sidorna åt en och samma pyreneiska bergsby under åren runt 1300. Montaillou var ett fäste för katharismen, en kättersk lära, och därmed hett villebråd för inkvisitionen. Jacques Fournier, inkvisitorn i regionen, var en nitisk man vars detaljerade protokoll finns bevarade. Genom dem hörs bybornas egna röster, som avslöjar hur de levde och tänkte, vad de visste och trodde, hur de bodde, vad de åt och vad som var viktigt i deras liv. Emmanuel Le Roy Ladurie var inte den förste att studera materialet, men den förste att skriva populärhistoria av det.
Tjugoåtta kapitel rör sig från hemmet och de sociala strukturerna via sexualliv och äktenskap till barnafödsel och död, vidare till umgängeslivet och tids- och rumsuppfattningen till invånarnas religiösa föreställningar och vidskeplighet. Religionen genomsyrar naturligt hela boken; inte för att Montaillouborna vore ovanligt fromma (tvärtom) utan för att vi känner dem genom inkvisitionens förhör.
Var ska man börja? Det myllrar av intressanta upplysningar. Bybornas liv baserades i huset, vilket som tankefigur innefattade både byggnaden och människorna som bodde i den. Man var bönder, men jorden var sekundär; den skulle komma att överta husets position först sekler senare. (En av många fundamentala skillnader från den romantiska odalbonden. Hårt arbete var heller ingen dygd.) I huset bodde i grunden en kärnfamilj med föräldrar och barn, plus eventuella pigor och drängar och någon änka. Änklingar var ovanliga, männen gifte sig äldre och dog yngre än kvinnorna, och åldrade män visades inte alls samma respekt som gummorna. Byn hade cirka 250 invånare. De allra flesta var bönder, några herdar, men där fanns också en liten adlig eller prästerlig elit. Adelskap betraktades dock inte med någon större vördnad och hade bara praktisk betydelse vid giftermål: man ingick i regel inte äktenskap över ståndsgränserna, men i allt övrigt umgicks man fritt och ledigt sinsemellan. De sociala relationerna mellan människorna var likväl mycket intrikata och mer formaliserade än vi är vana vid: att vara någons "vän" innebär vissa förpliktelser, likaså släkt och ingift släkt. Dop var en förevändning att knyta någon nära sig: bandet mellan två medfaddrar till samma barn var särskilt viktigt. Det påminner inte så lite om vad maffiaexperten Tomas Lappalainen skrivit om på tal om helt andra samhällen. Men relationerna begränsade sig till de nu levande: sina förfäder kände man inte till bortom ett par generationer. För byborna måste världen ha varit ett ända nu. Historien förlorade sig i sagor – eller bara glömska – längre bak än några decennier.
Inställningen till sexualitet och äktenskaplig trohet var påfallande ledig. Man drack sällan alkohol.
Katharismen var den dominerande trosuppfattningen i byn, även om det fanns enstaka katoliker. Det rör sig om en sorts manikeisk tro på en god och en ond gud. I den mest radikala varianten är den onde guden upphov till allt materiellt och den gode till allt andligt, men Montaillouborna var för det mesta mer jordnära folk och tänkte sig att den onde guden skapade allt tråkigt och dåligt i världen, och den gode det som är glatt och bra. Överhuvudtaget hade de vaga uppfattningar om teologin. Gud och Jesus blandades samman och den helige ande kände man knappast till. Få kunde läsa och det fanns ändå inga böcker; nya testamentet hade man fläckvis kunskap om, men bönderna visste inget om Adam och Eva eller syndafloden. Det är klart att de var ett lätt rov för kätterska idéer då! Det är snarast förvånande att katolicismen överhuvudtaget kunde bita sig fast i större delen av Europa utan ens rudimentär folkbildning. I Montaillou späddes kristna idéer ut med en sorts naiv naturreligion, sunt förnuft, praktiska hänsyn och skrock. Det hela låter mycket sympatiskt för en nutida, slentrianmässigt ateistisk läsare. Särskilt övertygade katharer var de flesta inte; att anamma kätteriet handlade mer om (befogat) motstånd mot kyrkans pålagor och repression, och om personliga relationer till de kätterska "goda männen" (motsvarande präster). Men vissa kathariska seder måste ha gjort avtryck i livet, och inte minst i döden: den som låg för döden såg till att bli rituellt "tröstad" av en god man, varpå frivillig självsvält följde – den kunde ta upp till fjorton dagar, och var man inte döende innan så dog man åtminstone av det.
Jag knappar ner frenetiskt det jag minns av vad jag läst. Det är mycket fascinerande. Men jag sa populärhistoria – är det det? Boken blev genast en storsäljare på många språk när den kom. Låt säga så här istället: boken är fransk. (Se här en annan fransk bok jag läst av samma typ.) Den börjar inte in medias res med en slagkraftig scen. Den börjar inte heller med bakgrund och successiv inzoomning på tiden och platsen. Författaren nämner helt kort var Montaillou ligger och kastar sig sedan rätt in i centrala begreppsdistinktioner inom katharismen och en till vissa delar spekulativ genomgång av källmaterialets uppkomst, varvid själva grundproblemet förväntas vara bekant (tur man har läst baksidestexten) och redan i förordet peppras det med årtal och exakta siffror. Genom hela boken vimlar det av parentetiska anmärkningar och ibland får man navigera sig fram genom snart sagt lika mycket fotnoter som brödtext – källhänvisningar och anekdoter om vartannat. Är det populärhistoria då? Det finns ingen dramaturgi. Nu har ju inte heller världen en dramaturgi, så det är hederligt av författaren. Han lever sig inte in i personerna som romanfigurer (250 stycken är förresten många nog att förvirra den bäste när alla heter Pierre, Raymond och Guillemette!) men visar ändå upp deras innersta genom de ymniga citaten, deras repliker. Man hör dem och lär så smått känna dem. Framställningen rör sig brett över stora och närliggande områden, så det blir en del upprepning, och författaren driver ingen särskild tes. Det behövs en sådan som Johan Asplund för att bringa reda i massan (han har ett kapitel om den här boken). Där har vi god populär essäistik! Laduries stil är hejdlös och stringent på samma gång, och på sitt sätt personlig. Han kan titta upp ur en fotnot för att citera Molière och utan vidare referera till en av byns centrala personligheter som "detta stora glupande vilddjur". Vi har olika traditioner. Det här är inte den svenska. Den är egentligen lika exotisk som själva ämnet.
Själva ämnet, ska man ha klart för sig, är inte "medeltiden". Det här handlar om en särskild occitansk by vid en helt specifik tidpunkt. Hur mycket är giltigt för Sverige? Det säger Ladurie förstås inget om, men han antyder gång på gång att det såg mycket annorlunda ut i norra Frankrike. Han gör också snabba jämförelser med senare århundraden. Jag tror spontant att många av våra föreställningar om "bondesamhället" handlar om 1500- eller 1600-talet eller så, när de inte är ren myt och önsketänkande (jag tittar på dig, Vilhelm Moberg).
Jag har läst en nyutgåva i danskt band på Natur & Kultur tryckt 2019. Det är en snygg bok, men här och där förfulad av OCR-fel typ "fmns" istället för "finns". Jan Stolpe har översatt och med den äran, men översättningen har utelämnat "drygt 25 sidor" av originalet. Man undrar vilka? Den som vill skaffa boken borde leta efter månpocketen, den är snygg. Det är samma översättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar