2013 gav Kristian Petri ut boken Träsket genom Rönnells antikvariat, en liten essä om en numera utdikad sjö på Norrmalm i Stockholm. Den har jag tyvärr inte läst, men jag har läst en del annat han skrivit, och alltid tyckt om det. Tornet är utgiven på samma förlag som Träsket och handlar om ett annat försvunnet stockholmsfenomen: det stora telefontornet vid Brunkebergstorg. Byggt 1887 och nedbrunnet 1952, decennier efter att det upphört att vara i bruk. Men när det uppfördes var det en sensation! Stockholm stod i centrum för teknikens avancemang, invigningen avslutades med bal för telefonistflickor och begeistrade journalister som dansade "växelvals" och "elektrisk polka", Strindberg skildrade både tornet och telefontrådarna, Victoria Benedictsson skrev enaktaren I telefon och man kunde röka cigarrer av märket Telefon.
Essän citerar samtida press och åkallar vittnen från Selma Lagerlöf till Stieg Trenter. Men räcker det för att verkligen nå fram till historien, ja inte bara nå fram utan också stiga in i den? Nej, måste Petri resonera, för han vrider sin berättelse ett par hack till och blir postmodernt Paul Auster på ett sätt som jag inte tror han varit sedan novellsamlingarna Nattboken och Den stulna novellen från 90-talet. Författaren Kristian Petri har lämnat landet och överlåtit sina papper åt sin förläggare, som föreliggande boks författare tillåts studera på plats i Petris lägenhet på Mosebacke, dock högst i två dygn. Där finns osorterat forskningsmaterial om telefontornet, men också fragment av dagböcker och noveller, och efterlämnade anteckningar om och av Mina Hilding, en avlägsen släkting som en gång var telefonist där. Det räcker inte – men ni förstår. Den namnlöse (och sömnlöse) kompilatorn fogar samman skärvorna till vad som på en gång blir en både drömsk och exakt tids- och stadsskildring och en gestaltning av fantasins och fiktionens förmåga.
Det är en spännande tanke: för att bli intim med det förflutnas verklighet måste man själv bli ett forskningsobjekt. Petri drar sig undan och upplöses i fragment, för att återuppstå på andra sidan textbarriären, nu av samma materia som telefontrådarna, kyrkan och de prostituerade på Norra Smedjegatan. Att "gå in i orden och försvinna" och bli "en skugga bland andra skuggor", som det heter i den försvunne Petris kursiverade dagbok.
Man kan ha olika fördragsamhet med sådana språklekar; kvarstår att tanken verkar sann. Med detta lilla sträckläsarformat – hundra sidor plus suggestiva foton – borde vem som helst hinna uppslukas hel innan motspänsten kickar in. Och vilket torn sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar