Jag blev positivt överraskad av Petris Tornet häromveckan, och strax därefter lycklig ägare till denna gamla systervolym. Lyckan består i att den stod kvar där jag mindes att jag sett den på en bokhandel för flera år sedan; den finns i skrivande stund inte på begagnatsajterna.
Träsket kom alltså tio år innan Tornet och är, som den, utgiven av Rönnells antikvariat. Likheterna är fler än så: formgivning, ämne, stil... Även denna gång – ja, alltså denna förra gång – är berättaren en anonym person med anknytning till Rönnells, som får tillgång till den mystiskt försvunne Kristian Petris lägenhet och börjar rota i hans papper. Det som väckt Petris mani är här inte telefontornet, utan "Stora träsket", en slam- och latrinfylld sumpmark som en gång legat nordväst om Humlegården, och som via en liten å kallad "Rännilen" förbands med Nybroviken. Det hela förslummades med tiden till ovärdig kloak och på 1880-talet fylldes träsket igen.
Denna lilla bok har ännu mer än Tornet drag av metalitterär etyd. Berättaren vadar genom sjukligt belamrande bokhögar i Petris lägenhet och finner i hans anteckningar bland annat nekrologer över fiktiva författare, som i sin tur skrev kontrafaktisk historia... någon har läst Borges. I dagboksanteckningar yrar den försvunne författaren om en lönngång som ska förbinda Kungliga biblioteket med Rönnells, och även hans efterspanare är på gränsen till att förlora förståndet. Själva träsket tar mindre plats än tornet gör i sin bok, och det impressionistiska blir mer påhitt än historisk förkovring. Det är en rakare (och lite kortare) text och jag kommer på mig själv med att tänka att den skulle passa bra i en utställningskatalog. En utställning om Stora träsket på Rönnells kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar