Det här är en obehaglig bok ("a chilling story" blurbar omslaget). Och det kommer till rysligheter, men det otäckaste utspelar sig redan i upptakten. Harriet och David är ett ungt par som förenas i sin längtan efter ett traditionellt familjeliv: mängder av barn ska de ha, och de ska bo i ett stort hus – de skrattar så de gråter av lättnad när båda inser att den andre har samma önskan, och tårarna fortsätter rinna av andlös glädje när de beträder sitt alldeles för dyra trevåningshus i en småstad utanför London. Barn kommer, genast ett, sedan ett till, sedan ytterligare två. Graviditeterna tar allt hårdare på Harriet, och folk undrar vad det ska vara bra för, men horder av syskon, kusiner, kusinbarn och föräldrar flockas ändå i huset varje jul och påsk och sommar till flera veckor långa släktkalas.
En dröm för otaliga! Lessing skruvar upp det normala bara knappt ett hack och får familjelivet att uppenbara sig som redan i sig självt nästan så grymt som Henriks inbilska yachtidyll i Ur kackerlackors levnad (en annan bild som etsat sig fast). Förmätenheten framgår redan på första sidan: Harriet och David, var och en för sig, "defended a stubbornly held view of themselves, which was that they were ordinary and in the right of it, should not be criticized for emotional fastidiousness, abstemiousness, just because these were unfashionable qualities". Det riktigt kusliga är att de inte ens bedrar sig själva, utan följer sin uppriktiga plan och sväljer dess konsekvenser. Beslutsamhet har aldrig verkat så här omänsklig. Till varje pris vill de leva sin bild av trivsel, fastän varje barn gör det lite svårare att leva och gästerna blir mer sarkastiska för varje storstilt firad högtid.
Men det når en punkt när det inte går längre. Med fjärde barnet är det illa nog, och så kommer – efter en mördande svår graviditet – ett femte. En tung, oformlig pojke med en kall, oläsbar blick. Han är stark som en treåring vid födseln och måste buras in för att inte göra de andra barnen illa. Hans leende är stelt. När han väl lär sig tala verkar orden ihåliga. Ett troll, en bortbyting? Eller bara ett barn med autism? Nej, det här är ingen allegori för någon diagnos (tack och lov). Ben, som de kallar honom, är samtidigt omänsklig och en pojke i behov av vård. Harriet är både en älskande mor och helt främmande för vad hon satt till världen: "these efforts she made to humanize him drove him away into himself, where he ... but what? – remembered? – dreamed of? – his own kind". Så tillåts han också, när han växer upp, att leva i sin egen värld, bekanta sig med kamrater som på något märkligt sätt tar emot honom, stannar borta dagar i sträck... Harriet släpper taget, och vet nog inte själv om hon är lättad, uppgiven eller förbryllad. David har sedan länge slutat komma hem från jobbet.
En metafor för föräldraskapet överhuvudtaget? Barnen krossar illusionerna och drar, och (hemska tanke för en förälder) det går inte att läsa deras tankar? Nej, jag vill hellre läsa det som ett straff. Så säger också Harriet själv: ett straff "For thinking we could be happy. Happy because we decided we would be." Eller för att tro sig vara otadliga. Moraliskt och liksom livsestetiskt högtstående genom sitt raka och självklara livsprojekt. Immuna emot klander eftersom projektet är tungt och krävande, och i samklang med människans natur: att föröka sig, och så sympatiskt: att sprida lycka omkring sig. De hade inte räknat med att naturen kan svika dem och att andras sympati är villkorad.
Det väljer jag att läsa som primärt. Det är också en berättelse om samhällets oförståelse för de avvikande och om skuldbeläggande av modern. Doris Lessing skriver lika klart och (på rätt ställen) skärande som i Gräset sjunger. Det är ingen lång bok, bara just så lång den behöver vara, och bladvändare rakt igenom. Men det finns en uppföljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar